Förlösande

Den 29 januari på morgonen gick slemmproppen. Framåt eftermiddagen började jag få allt mer förvärkar. Hela natten satt jag upp och försökte sova. Om jag la mig ner så mådde jag illa och fick ont i magen. Det var inte lätt att sova när värkarna kom allt tätare än var 20e minut!

Den 30 januari, på min farmors födelsedag höll värkarna i sig och jag stannade i sängen hela dagen. Jag trodde nog att det snart skulle vara dags och jag ringde farmor och sa att jag skulle försöka klämma ut bebisen innan hennes högtidsdag var över.

Framåt kvällen beslöt jag mig för att en promenad borde vara på sin plats. Jag gick ner på centrum för att möta min Jonas som kom från jobbet. Promenaden tog mig mer än dubbelt så lång tid som vanligt. Vi köpte med oss sushi hem.

Värkarna fortsatte hela följande natt men nu tätare än var 14e minut. Varken jag eller Jonas kunde sova särskillt bra och klockan 3-4 ungefär på morgonen kom värkarna så tätt som var 6-7e minut. Vi gick upp och drack lite te och ringde förlosningen på sös.

De undrade såklart om jag kunde tänka mig att stanna hemma ett tag till. Jo, visst det kunde jag men Jonas gillade det inte. Ta ett par alvedon och en varm dusch rådde barnmorskan mig. Så gjorde jag men värkarna fortsatte ju ändå.

Jonas och jag försökte slumra lite och det gick väl sådär. Emellenåt kom det ingen värk på nästan en halvtimme så då fick jag chans att vila. Efter ett tag började vi bli uttråkade på att bara vanka runt här hemma så vi bestämde att nu ska vi få igång värkarna tätare.

Jag promenerade runt, runt i lägenheten och tog tid mellan värkarna med en app på Jonas´s Iphone. Det höll sig på runt 5-6 minuter. Ananas ska var bra hade Jonas hört eller läst :-) så han gick ner på centrum och handlade ananas och varsin burgare. Vi kalasade och sedan forstsatte mina inomhuspromenader.

Till slut lyckades vi få ett snitt på drygt 4 minuter mellan värkarna. Då ringde vi till sös igen. Denna gången var vi välkomna! Vi packade i ordning våra väskor och fixade till det här hemma innan vi ringde taxi. Straxt efter halv 3 den 31 januari blev vi hämtade här och kl. 14.59 blev vi inskrivna på förlossningen.

Efter en stund fick vi ett rum.

Jag fick ta av mig på underkroppen och en äldre, mycket trevlig barnmorska vid namn Katarina undersökte mig. Livmoderhalsen var utplånad, modermunnen öppen 3 cm och hinnblåsan buktande. Barnet i magen verkade må bra och hjärtljuden låg på 140 slag/minut.

Katarina kopplade på två mätare på min mage, den ena mätte barnets hjärtljud och den andra mätte mina värkar. Så fick jag ligga en stund och värkarna kom med 4 minuters mellanrum. De gjorde nu hyfsat ont och jag andades djupt och lugnt igenom varje värk. På bilden ovan kan man se tydligt att barnet ligger i högra delen av min mage:-)

Efter att mätningen pågått ett tag kopplades grejorna bort och jag fick frågan om jag ville bada, det lät härligt och jag nappade direkt! Badkaret var stort och rymligt och vattnet varmt och skönt. Det kändes som att vara på spa! Barnmorskorna kom in och mätte fosterljuden med jämna mellanrum och det lilla hjärtat tickade på bra.

Jag badade i ungefär två timmar men till slut, runt kl.18, började vattnet svalna och jag kände att jag ville gå upp. Nu började värkarna komma tätare och jag blev undersökt igen. Nu var jag öppen 5 cm. Jag fick ett gåbord och Jonas och jag började promenera i korridoren.

Vid varje värk stannade vi och jag andades lugnt igenom den samtidigt som Jonas fick massera mitt ryggslut. Jag hade lämnat ett förlossningsbrev till barnmorskorna där jag skrivit att jag ville ha det så naturligt som möjligt, helst ingen smärtlindring och absolut inte epidural!

Efter några timmars vankande fram och tillbaka med lite vila och fosterljudsmätning emellan hade klockan hunnit bli 21 och Katarina skulle avsluta sitt pass. Barnmorskan Veronica, barnmorskestuderande Therese och undersköterskan Johanna tog nu över.

De beslöt sig för att kl. 21.14 ta hål på fosterhinnan så att fostervattnet skulle gå. Det var svagt mekoniumfärgat (färgat av barnets avföring) men det var ingen fara. Vattnet rann och det kändes varmt och som att man skulle ha kissat på sig väldigt mycket!

Jag hade fortfarande bara öppnat mig 5 cm och därför tog de sönder hinnorna för att värkarbetet skulle komma igång starkare så att jag skulle öppna mig mer. Nu rann det ju fostervatten hela tiden från mitt underliv, vilket innebar att jag fick ha gigantiska blöjor på mig och inte hade någon lust att lämna rummet.

Därför tillbringade jag tiden vid gåbordet inne i rummet. Jag försökte ta korta promenader från ena sidan av rummet till den andra. Det var ganska besvärligt då värkarna kom oftare än de inte kom. Vid varje värk fortsatte jag andas lugnt och Jonas masserade mitt ryggslut, så pass att han hade träningsvärk i händerna sedan.

Utan Jonas´s massage och utan min andningsteknik hade jag aldrig klarat mig utan smärtlindring! Hjärtljud och värkar mättes regelbundet och allt var bara fint. Vid kl 22.20 undersöktes jag igen och var nu öppen 7 cm och barnets huvud hade åkt ned något.

Nu fick jag in en pilatesboll som jag testade att sitta på, det kändes inget bra så jag bestämde mig för att hålla mig till gåbordet. Kl. 23.20 undersöktes jag igen och var fortfarande öppen 7 cm. En läkare bestämde att värkstimulerande dropp skulle sättas in för att skynda på processen. Jag fick en kanyl fastsatt i handen och droppet kopplades på.

Efter ungefär en halvtimme kände jag att trycket nedåt ökade och värkarna var nu 3-4 stycken/10 minuter. Varje värk höll i sig i ungefär en minut. Efter ytterligare en kvart ungefär började jag känna mig jäkligt trött i fötterna, eftersom jag stått upp så mycket.

Jag bad att få ligga i sängen en stund men jag visste ju att Jonas inte skulle komma åt att massera mig då vid värkarna. Därför erbjöds jag att testa lustgas och jag tackade ja. Det funkade skapligt men jag kände lite obehag av lustgasen. Som bomull i skallen och det barnmorskorna och Jonas sa hördes som långt borta.

Jag ville ha kontrollen och minskade därför på lustgasen och försöktes andas lugnt, djupt, vanligt emellan. Efter ytterligare en kvart undersöktes jag och var nu öppen 10 cm och barnets huvud doppade spinae (en "gång" i bäckenbenet som barnet ska passera igenom).

Nu kände jag hur vissa värkar var så fruktansvärt kraftiga att det kändes som att man verkligen ville ta i och trycka på när de kom. Jag sa till barnmorskan och hon sa att jag skulle försöka hålla emot och inte ta i än. Lättare sagt än gjort och efter ett tag fick jag tillåtelse att börja krysta, då var kl. 00.55. Det kändes som en befrielse!

Vid varje krystvärk skulle jag andas djupt, ha kvar luften i lungorna, ta i, försöka trycka fram barnet och sedan andas ut. Detta skulle upprepas tre gånger på varje krystvärk och det tog ett tag innan jag fick in den rätta tekniken. Barnmorskorna och uskan var riktigt bra på att peppa mig! Men gud så man lät och frustade och spottade på utandningarna :-D

Efter ett tags kämpande var i alla fall huvudet framme och efter ytterligare kämpande gled liksom hela, lilla barnet ur mig. En hel liten kropp! Skrik direkt och stor lycka spreds i min kropp. Jag kände mig så himla glad och rusig och det var helt fantastiskt att föda ett barn på naturlig väg! Vid födseln var klockan 01.45, den 1 februari 2012.

Jag fick upp den lilla kladdiga kroppen på min mage och Jonas fick straxt klippa av navelsträngen, segt var det. Efter en stund konstaterade vi att det var en liten pojke. Det var precis vad jag var säker på att det skulle vara! Det kände jag på mig under större delen av graviditeten och kanske var det någon som råkat försäga sig under ett ultraljud också?

Det lilla barnet sökte bröstet och han var lite kall så vi bäddades ner under filtar. Samtidigt som jag hade honom hos mig så fick jag krysta en sista gång för att få ut moderkakan. Sedan började Therese (bm.stud.) att tråckla ihop mig där nere. Ett par stygn utvändigt och några invändigt. Ingen större fara!

Sedan var det dags att väga och mäta lillkillen. Han var 50 cm lång och vägde 3215 gram. I jämförelse med hans ena storasyster, som jag födde genom urakut kejsarsnitt för 5 år och 8 månader sedan, så var han stor. Min dotter var bara 45 cm kort och vägde 2495 gram som nyfödd.

Sedan fick vi det berömda fikat med svenska flaggan och allt. Många säger att det är bland det godaste de ätit och jag kan faktiskt hålla med! Just då smakar det väldigt gott!

Sedan var det pappas tur att hålla i den lilla gossen en stund.

När klockan hunnit bli 4 på morgonen hade vi turen att få ett familjerum på avdelning 63. Vi packade ihop våra grejor, Jonas bar packningen och Johanna (uska) körde mig och bebisen i rullstol till vårat rum. Ett rum med vacker utsikt!

Efter en förlossning är man verkligen speedad och kroppen är full av hormoner och endorfiner och rus. Alltså blev det inte speciellt mycket sömn men jag tror att jag hann slumra till i en och en halv timme ungefär. Sedan fick jag sådan lust att meddela vänner och släkt att vår lilla bebis äntligen är här! Den lille däremot sov nog bort i stort sett hela sitt första dygn!

På kvällen kom ena storasyster (Jonas dotter) och hennes mamma för att hälsa på lillebror. Sedan kom min bror och hans flickvän, som nog börjar bli riktigt sugna på en egen baby! Nu längtar jag bara tills min dotter får träffa sin lillebror. Hon är i Thailand med sin pappa och kommer inte hem förrän i månadsskiftet. Det känns såklart tungt i mitt mammahjärta, men hon sa flera gånger innan hon åkte, att det blir en överraskning till henne när hon kommer hem.