Det blåser hårt...

...det blåser kallt,
det blåser högervindar överallt.

Meningen är ett citat från, ja, var det en gammal Streberslåt eller?
Minns inte riktigt men jag håller med.

För nu är det ju dags att rösta till riksdagen igen.
Snälla, snälla, snälla Sveriges befolkning!
Se till att få bort alliansen, NU!

Jag tog med min 97-åriga vän till Stadsbiblioteket i onsdags för att rösta.
Hon röstade av gammal vana, som hon gjort sedan hon var ung.
Hennes familj var borgare så då kan ni nog tänka ut vad hon röstade på.
Hur som helst var det strongt av henne att över huvud taget rösta!

Själv röstade jag för ett bättre samhälle, ett bättre klimat och för välfärden.
Rättvisa ska det vara!
Alla ska ha en vettig tillvaro och alla ska kunna överleva.
De sjuka ska inte tvingas arbeta eller gå på socialbidrag!

Hörni högerfolk, sluta påstå att A-kassan är ett bidrag.
A-kassan är för fan en försäkring som vi som är med har betalat för!

Visste ni, att lägsta lönen man kan få i Sverige, är noll(!) kronor?
Sjukt och illa!

Sluta privatisera vård, skolor och omsorg!
Det räcker nu!
Det är kasst och krasst att tjäna pengar på sjuka, gamla och barn!

Jo jo jo! Folkpartiet bedriver visst högerpolitik!
Så det så!
Den som påstår något annat talar i nattmössan!
Folkpartiet är ett jäkla pajas-parti!
Så gå och lägg dig Jan Björklund.
Sudda ut ditt fula nylle från min näthinna!
Snart spyr jag på dig!

Nya moderaterna.
Arbetarpartiet.
Vilket skämt, vilket hyckleri!
Barbapappa Reinfeldt.
Hoppas du blir sjuk och utförsäkrad!
Hoppas du får prova på att leva det hårda livet!

Hundralappen jag får mer i plånkan efter dina skattesänkningar är skrattretande!
Det jämnar ut sig när jag måste betala för att gå på muséum
eller när A-kassan blivit dyrare.

Nej, nu orkar jag inte mer!
Blir så arg!
Så rösta rätt på söndag!
Rösta rödgrönt!

Sicken jäkla simhall

Igår efter jobbet begav jag mig efter ett långt uppehåll till min simhall för att röra lite på fläsket. Simhallen har varit stängd på grund av renovering hela sommaren. Förväntansfull, över att få plaska i nya fräscha bassänger, gick jag in genom entrén. Där möttes jag av skyltar att de vanliga omklädningsrummen var stängda, på grund av renovering. "Vart ska jag då byta om?" frågade jag personalen. "Följ silvertejpen på golvet" svarade de.

Jag följde silvertejpen och kom fram till ett litet omklädningsrum med fyra duschar, varav alla utom en var ur funktion. I samma omklädningsrum fanns en kvinna och ett barn. Jag frågade dem hur jag skulle gå för att komma till själva simhallen och om de visste vart man skulle göra av sina väskor och kläder. De gav mig vägbeskrivning och sa att kläderna får man ta med in till bassängerna där det förhoppningsvis finns ett ledigt skåp.

Jag tog mitt pick och pack och vandrade iväg in mot bassängen. Visst fanns det lediga skåp men simhallen var ju lika skabbig som vanligt. Skulle den inte vara renoverad? Suck! Besviken simmade jag mina längder och kände ibland den gamla odören av kloak. Sedan gick jag tillbaka och bytte om igen.

När jag gick ut ur entrén frågade jag personalen varför det egentligen varit stängt hela sommaren? Jo, för att omklädningsrummen skulle renoveras och i början dammade det så mycket så bassängerna kunde inte hållas öppna. Så svarade de mig. Men om man vill basta då? Ja, då får du gå ner i relaxavdelningen svarade de, men det kostar mycket mer. Suck! När är renoveringen klar? var min sista fråga. I december (!) var svaret.

Jag ska kontakta stadsdelsförvaltningen och fråga vad fan de pysslar med i min simhall! Jag betalar för årskort och vill faktiskt ha valuta för mina pengar! Min belöning efter simningen är ju faktiskt att basta!

Danska Eva och Kain från småland

Under sommaren som gått har vi haft en dansk sommarvikarie hos oss vid namn Eva. Hon har jobbat på mitt kort under min semester och när jag varit där har hon jobbat för andra. En bra och trevlig tjej med skinn på nosen och vettiga åsikter och värderingar. När hon jobbat sin sista dag hos oss gick vi ut och fikade tillsammans och sedan drack vi två öl och samtalade om livet. Hon kallade mig rebell och sa att hon gillade min kämparglöd. Nu är Eva tillbaka i Köpenhamn för att plugga. Jag kommer sakna henne men vi håller kontakt via facebook och kanske hälsar jag på henne i Danmark en vacker dag.

För ca. åtta år sedan hade jag en vän som heter Karin, eller "Kain" som hon själv sa på smålänska:-) Vi lärde känna varandra under märkliga omständigheter. Karin var väldigt nervös av sig och hade vissa tvångsbeteenden men hon var en go´och rolig tjej. Tyvärr hamnade hon i dåligt sällskap fick jag för mig. Hon träffade en snubbe via nätet om jag inte minns fel och drog till England med honom. Hon var skyldig mig lite pengar och skickade en del av dem men den andra delen "föll i glömska". Småsummor så det kunde jag avstå och förlåta.

Så plötsligt började Karin sända mig olustiga sms där hon undrade hur mycket tjack kostade i Sverige. Det fick mig att ana oråd och jag försökte flera gånger under åren komma i kontakt med henne, utan att lyckas. Jag till och med ringde hennes mamma i småland för att höra om hon hört något från Karin. Jag fick telefonnummer som inte fungerade och till slut gav jag upp.

Karin har aldrig försvunnit ur mina tankar och jag har flera gånger tänkt att försöka söka upp henne igen. Jag har oroat mig och misstänkt det värsta, tänk om hon börjat gå på gatan och blivit tjackhora? Tänk om hon tagit livet av sig?

En dag när jag och danska Eva skulle gå till en restaurang och hämta matlådor så nämnde jag Karin för henne. De är nämligen väldigt lika, utseendemässigt.

Ett par dagar efter att jag nämnt Karin, detta var på helgen innan vår norrlandssemester, ringer min telefon "Hej, det är Kain, du kanske inte kommer ihåg mig..." Det var alltså Karin som ringde och det kändes lite som att ett mirakel skett. Jag trodde aldrig mer att jag skulle få höra hennes röst och så fanns hon plötsligt där, i andra änden av luren! Hon bor kvar i England och mår hyfsat bra men är arbetslös. Hon trodde att jag var arg på henne och hade dåligt samvete för att hon inte hört av sig. Hon grät i telefonen och undrade om jag kan förlåta henne.

Själv blev jag bara glad och lättad över att hon äntligen hörde av sig! Jag har aldrig varit arg på henne och jag har förlåtit henne för längesedan! Nu håller vi kontakt via sms då och då och kanske kan jag hälsa på henne i England en vacker dag!

Roligt var det!

Många skojiga saker hann vi med att göra

under vår norrlands-semester.

Roligt var det att skjuta pickadoll,

speciellt på vattenfyllda ölburkar!

Tillsammans är vi starka!

Ja, det är vi, men vi måste bli fler!
Som engagerar sig i facket!
Men många på min arbetsplats är så okunniga och förstår inte syftet med att vara medlem.
De tänker bara på avgiften men inser inte vilken trygghet det faktiskt är att vara med!

Jag går just nu en tre dagars utbildning hos Kommunal för att få mer kött på benen i min roll som fackombudsman på mitt jobb. Väldigt intressant och det får mig verkligen att vilja lösa problem och ta itu med saker när jag kommer tillbaka till mitt arbete!

Mina chefer motarbetar facket så mycket de bara kan och jag vet att det beror på att de är rädda. För de vet att de många gånger gör fel! De strider emot arbetsmiljölagen och de försöker mörka brister och fel. De slätar över, nonchalerar och skrattar oss rakt upp i ansiktet.

Jag undrar om de sover gott om natten?
Är min närmsta chef lyckligare än jag för att hon har tiotusen mer i månadslön
än oss vanliga knegare?
Nej, jag tror inte det!

Två glas vin med Cissan

Vi har inte hörts eller setts på länge, borträknat från något sms då och då.
Senast i lördags natt när hon messade mig lite glad i hatten.
Hon hade spelat in en slinga med Kalle Baah, våra gamla favoriter.
Hon avslutade med "jag älskar dig, puss puss"
Dagen efter ringde jag henne men hon svarade inte.
Så småningom ringde hon upp och vi bestämde träff idag.
Vi tog en fika efter jobbet och snackade mest jobb, familj och plugg.
Lite rastlösa beslöt vi oss för att ta ett glas vin.
Vi gick till Karlssons, hon tog vitt, jag tog rött.
Vi snackade vidare om gamla minnen och allt möjligt mellan himmel och jord.
Hon verkar lycklig!
Det blev kallt och jag bylsade på mig min kofta.
På väg mot tuben talade vi om kylan som börjar komma och om att klä sig lager på lager.
Det är så typiskt dig sa hon, alltid linne, jumper, tröja, koftor
och så en liten, liten jacka ovanpå.
Tänk att hon lagt det på minnet.
Vi skiljdes åt med löftet om att vi måste ses oftare!