Jag blir ganska glad av att kolla på denna härliga kille på youtube! Vilken charm! Vilken stil! Vilken karisma! :-D
http://se.youtube.com/watch?v=PwRkb0VwIB8
Förresten så har jag faktiskt lagt in ett par små filmer själv på youtube;
Min kära kusin, vän och före detta festmö dansar på tunnelbanan på sin möhippa! Hon dansar underbart vackert men tyvärr hamnade min lilla film åt fel håll, lägg huvudet åt vänster, titta och njut!
http://se.youtube.com/watch?v=bf4U5Bi--7s
Stor i käften på alla vis!
http://se.youtube.com/watch?v=tRCJoIJBywY&feature=related
Tuesday, October 28, 2008
Patetiska karlar
som tycker så jäkla synd om sig själva så fort de råkar vara lite snoriga! De flesta människor av det manliga könet verkar tro att de ska dö om de har lite hosta och halsont. De vill ligga nerbäddade i sina sängar, bli uppassade på och ha vårat medlidande. De åmar sig och nästan gråter och stönar att "jag tror jag har feber". Så fort de ska prata, framförallt i telefon, så gör de rösten extra hes, viskande och får mycket lägligt en hostattack rakt in i luren. Min trumhinna spräcks nästan och jag tycker absolut inte synd om de fåniga kräken! De får mig bara att tycka att de är otroligt larviga och mesiga! De karlar eller pojkstackare (ett mer passande ord) jag har i min omgivning hostar upp sina lungor och stönar att "oj, jag är så sjuk så sjuk" men i själva verket så röker de ju som borstbindare, både det ena och det andra. De får skylla sig själva att de hostar och de kommer aldrig någonsin att få mitt medlidande! Så det så!
Saturday, October 25, 2008
Låt den rätte komma in
Nu har vi flyttat ut från sommarstugan, sambon envisades med att stänga av vattnet i söndags trots att det faktiskt är massor (nåväl, för att vara oktober) plusgrader ute och ingen större frysrisk. Tills vidare får vi bo hos sambons päron men nästa helg flyttar vi till min lilla förortsetta! Just idag är vi förvisade härifrån, "svärfar" ska ha herrmiddag och sovgäster så vi får snällt maka på oss. Vi tänker tillbringa kvällen och natten hos gammelfarmor och gammelfarfar.
I går var jag , sambon, brorsan och hans pingla på bio, "Låt den rätte komma in". En film som föll mig helt i smaken! Den var otroligt välgjord och trots att jag läst och älskar boken så blev jag nöjd! Annars brukar jag ofta bli besviken på filmer baserade på bra böcker jag läst. Filmen regisserades av Tomas Alfredsson och det är John Ajvide Lindqvist som skrivit boken. Läs den, se den!
Tyvärr hade sambon druckit innan han kom till biografen, det gjorde mig ganska less och tvär över att han inte kan hålla igen en enda gång för min skull. För sambons del blev filmen ingen höjdarupplevelse då han var full, rastlös och skrattade på helt fel ställen (det var ju absolut ingen komedi). Under de två timmar filmen varade gick han ut och rökte och kissade flera gånger.
I går var jag , sambon, brorsan och hans pingla på bio, "Låt den rätte komma in". En film som föll mig helt i smaken! Den var otroligt välgjord och trots att jag läst och älskar boken så blev jag nöjd! Annars brukar jag ofta bli besviken på filmer baserade på bra böcker jag läst. Filmen regisserades av Tomas Alfredsson och det är John Ajvide Lindqvist som skrivit boken. Läs den, se den!
Tyvärr hade sambon druckit innan han kom till biografen, det gjorde mig ganska less och tvär över att han inte kan hålla igen en enda gång för min skull. För sambons del blev filmen ingen höjdarupplevelse då han var full, rastlös och skrattade på helt fel ställen (det var ju absolut ingen komedi). Under de två timmar filmen varade gick han ut och rökte och kissade flera gånger.
Thursday, October 16, 2008
Nu dör jag...
...hann jag tänka på bussen i morse. Jag dog inte, tack o lov, jag svimmade bara av för en stund.
I morse skulle min sambo för en gångs skull lämna vårat barn på dagis, vilket var tur för det innebar att jag inte hade henne med på bussen. Jag blev lite sen till bussen så jag fick springa sista biten och den snälla chauffören väntade in mig. Lagom flåsig och svettig slog jag mig ner på en fönsterplats. Efter ungefär halva resan började jag känna mig ganska olustig. Jag tänkte att snart spyr jag eller så tuppar jag av.
För några år sedan svimmade jag titt som tätt, mycket obehagligt men jag har lärt mig tecknen och vad man ska göra.
Därför lutade jag huvudet framåt för att få det att sluta snurra i skallen. Jag lyckades få upp en clementin ur min väska som jag med stor möda delvis lyckades skala. Jag grävde ur ett par klyftor och stoppade i munnen. Jag mådde sämre och sämre och snart lutade jag mig framåt så mycket så att håret snuddade vid knäna.
När jag vaknade till satt jag lutad mot sätet framför mig. Min väska och clementinen hade ramlat ner på golvet. Jag kallsvettades som en gris och kände mig riktigt ofräsch. Jag kollade ner på mina händer som var alldeles kritvita och det tog en bra stund innan jag orkade ta upp väskan från golvet. Herren som satt vid min sida reagerade inte alls, han kanske trodde att jag bara helt plötsligt tvärsomnat.
Usch, blodsockerfall eller något i den stilen skulle jag tro. I fortsättningen ska jag alltid ha druvsocker med mig i väskan! Hur som helst så åkte jag vidare till jobbet, en aning vimmelkantig. Jag fick i mig macka och kaffe där och gick ut och jobbade på som vanligt. Jag kände mig lite skum hela dagen, ungefär som när man är bakis och nu på kvällen har jag fortfarande en mild huvudvärk som moler i skallen.
I morse skulle min sambo för en gångs skull lämna vårat barn på dagis, vilket var tur för det innebar att jag inte hade henne med på bussen. Jag blev lite sen till bussen så jag fick springa sista biten och den snälla chauffören väntade in mig. Lagom flåsig och svettig slog jag mig ner på en fönsterplats. Efter ungefär halva resan började jag känna mig ganska olustig. Jag tänkte att snart spyr jag eller så tuppar jag av.
För några år sedan svimmade jag titt som tätt, mycket obehagligt men jag har lärt mig tecknen och vad man ska göra.
Därför lutade jag huvudet framåt för att få det att sluta snurra i skallen. Jag lyckades få upp en clementin ur min väska som jag med stor möda delvis lyckades skala. Jag grävde ur ett par klyftor och stoppade i munnen. Jag mådde sämre och sämre och snart lutade jag mig framåt så mycket så att håret snuddade vid knäna.
När jag vaknade till satt jag lutad mot sätet framför mig. Min väska och clementinen hade ramlat ner på golvet. Jag kallsvettades som en gris och kände mig riktigt ofräsch. Jag kollade ner på mina händer som var alldeles kritvita och det tog en bra stund innan jag orkade ta upp väskan från golvet. Herren som satt vid min sida reagerade inte alls, han kanske trodde att jag bara helt plötsligt tvärsomnat.
Usch, blodsockerfall eller något i den stilen skulle jag tro. I fortsättningen ska jag alltid ha druvsocker med mig i väskan! Hur som helst så åkte jag vidare till jobbet, en aning vimmelkantig. Jag fick i mig macka och kaffe där och gick ut och jobbade på som vanligt. Jag kände mig lite skum hela dagen, ungefär som när man är bakis och nu på kvällen har jag fortfarande en mild huvudvärk som moler i skallen.
Tuesday, October 14, 2008
Vackert i oktober
Det är en upp och nedvänd värld vi lever i. Det blommar för fullt två veckor in i oktober. Märkligt men vackert!
Fullmånen fotades i eftermiddags.
Saturday, October 11, 2008
Störst vet inte alltid bäst
"Säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om. Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärt om" (Lars Winnerbäck)
Ett jäkla tjat om börsras hit och dit, ingenting som drabbar en fattig. Ingenting som drabbar mig. Eller, jo, kanske i det långa loppet?
Ingenting som jag tänker reflektera närmare över i min blogg.
Till något annat; oktober och frost vissa mornar. Dock hyfsat varmt om dagarna, upp emot 15 plusgrader. Vi har egen pump här på landet. Sommarvatten. Pumpen måste stängas av innan det blir för kallt så att den nte fryser sönder. Sambons farbror sa tidigare att vi skulle stänga av vattnet den här helgen.
I morse vid frukostbordet med sambon, hans farföräldrar och min dotter så kom samtalet om pumpjäveln upp. Jag som hört efter med "kunniga" människor (syrran, far min, grannen, jobbarkompisar) angående pumpar, hävdade att vi borde kunna ha vattnet på ett tag till. Grannen sa att det inte är någon fara att pumpen ska frysa sönder förrän det är minst 10 minusgrader. Sambon med farföräldrar gaddade ihop sig mot mig och sa att vattnet måste stängas av nu i helgen! Själv är jag ju ingen expert på pumpar men jag påpekade att en tunna med vatten till exempel inte blir genomfrusen av några frostmornar. Alltså borde inte pumpfan frysa sönder heller. Sambon med farföräldrar stod på sig och jag sa att det måste vara en ovanligt känslig pump de har.
Senare i dag fikade vi tillsammans med sambons päron och ett par andra grannar här. Då kom snacket om pumpen upp igen. Päronen och grannarna sa att vi gott och väl kan ha vattnet på en vecka till, säkerligen ända tills november om inte en köldknäpp inträffar.
DET VAR JU DET JAG SA! JU!
Sambon och farföräldrarna satt där och höll med om att visst ska vi väl kunna ha den förbannade jävla pumpen på ett tag till. Precis som att de tyckt så hela tiden.
Åh, vad irriterande!
DET VAR JU DET JAG SA! JU!
Så det så!
Och lika irriterande är det att detta inlägg inte går att dela upp i mindre stycken med lite luft emellan, varför? Jag hatar datorer!
Monday, October 6, 2008
Jag döljer min tjockhet
Precis som så många andra, framförallt tjejer, lider jag av tjocknojja. När jag var 12 år började min viktmedvetenhet. Min familj gick igenom en enorm kris i denna stund och jag slutade äta, omedvetet tror jag. Jag vet inte riktigt hur det gick till, jag minns inte. Jag vet bara att jag plötsligt gick ner i vikt och blev en tunnis. Så pass att skolsyster Anders tvingade in mig på viktkontroll en gång i veckan. Jag gick i 6:an och vägde 28 kilo. Syster Anders rekommenderade mig faktiskt att äta mer godis. Inte särskilt sunt och inget råd jag följde.
När jag var 14-15 år hade jag en period då jag fullständigt struntade i vad jag stoppade i mig. Jag åt ofta mikrade ostfrallor till lunch och jag och min lika spinkiga bästis vräkte i oss semlor, chips, pizzor och smördränkta spaggetisar med riven ost. Mmm! Inte fasiken blev vi särskilt mycket fetare för det. Fast jag inbillade mig till och från att min mage liknade en fotboll och jag dolde mitt "hull" i stora tröjor.
När jag flyttade hemifrån, 16 år gammal blev jag mer och mer medveten om vad jag stoppade i mig. Jag lusläste innehållsförteckningen på allt vi handlade hem. Min dåvarande pojkvän såg dock till att jag fick i mig ordentligt med mat. Jag mådde illa av min "feta" kropp och var jag på stranden så badade jag alltid med en stor t-shirt över baddräkten.
När jag och pojkvännen flyttade ifrån varandra var jag 20 år. Nu kunde jag äta eller snarare inte äta precis vad jag själv kände för, utan att någon la sig i. Jag slutade nästan att äta helt. Sommaren som följde levde jag på luft, gurka, majs, vatten och vodka. Min kusin köpte en halvmeters lång, kyld pizza till mig. Den styckade jag upp i massor av små bitar som jag frös in. Pizzan räckte hela sommaren. Mina kläder började bli för stora och folk i min omgivning påpekade ofta hur mager jag blivit. De skulle bara veta hur jag ser ut utan kläder tänkte jag. "De skulle bara veta vilken fet, degig mage som döljer sig innanför mina skjortor." Vart jag än kom så skulle folk bjuda mig på mat. Av artighet åt jag så klart för att sedan gå hem med jordens ångest.
Min kära syster hade i samma veva en mycket sjuk son (han är frisk nu, tack o lov). Det innebar att jag bodde med min syster och hennes familj en hel del på sjukhus. På sjukhus finns det ju, som alla säkert sett, många vågar. Min syster tvingade vid ett tillfälle upp mig på en sådan våg. Den visade på knappt 38 kilo vilket gjorde mig ganska nöjd och syrran förskräckt.
Jag har flyttat miljoner gånger och denna viktnojja har förföljt mig vart jag än bott. I perioder har jag fått höra att jag sett sund och rosig ut. Andra stunder att jag varit mager som en skrika. Själv har jag haft ett evigt brottande med en tjock mage och ågren över ett för stort matintag.
Innan jag blev gravid vägde jag 42 kilo och kände mig hyfsat bekväm med min vikt. Graviditeten fick mig att för första gången på flera år, äntligen slippa bry mig om vad jag vräkte i mig. Detta resulterade till att jag ökade nästan 26 kilo i vikt. Min rumpa var bred som en lagårdsvägg, magen enorm såklart och jag fick en mindre smickrande dubbelhaka.
Nu, 28 månader efter att jag fått mitt vackra barn har jag gått ner de flesta kilona igen. Min kropp är dock inte alls som förr, hur mycket jag än envisas så kommer jag förmodligen aldrig någonsin mera i mina gamla toppar igen. De liknar dockkläder och snart har min dotter vuxit i dem:-)
Jag äter antagligen vad mängden anser vara normalt. Jag stoppar i mig både de ena och de andra onyttigheterna. Jag får dåligt samvete över allt jag proppar i mig men just nu är det värt det och nödvändigt, för jag vill INTE överföra några konstiga tankar kring maten på mitt barn!
När jag var 14-15 år hade jag en period då jag fullständigt struntade i vad jag stoppade i mig. Jag åt ofta mikrade ostfrallor till lunch och jag och min lika spinkiga bästis vräkte i oss semlor, chips, pizzor och smördränkta spaggetisar med riven ost. Mmm! Inte fasiken blev vi särskilt mycket fetare för det. Fast jag inbillade mig till och från att min mage liknade en fotboll och jag dolde mitt "hull" i stora tröjor.
När jag flyttade hemifrån, 16 år gammal blev jag mer och mer medveten om vad jag stoppade i mig. Jag lusläste innehållsförteckningen på allt vi handlade hem. Min dåvarande pojkvän såg dock till att jag fick i mig ordentligt med mat. Jag mådde illa av min "feta" kropp och var jag på stranden så badade jag alltid med en stor t-shirt över baddräkten.
När jag och pojkvännen flyttade ifrån varandra var jag 20 år. Nu kunde jag äta eller snarare inte äta precis vad jag själv kände för, utan att någon la sig i. Jag slutade nästan att äta helt. Sommaren som följde levde jag på luft, gurka, majs, vatten och vodka. Min kusin köpte en halvmeters lång, kyld pizza till mig. Den styckade jag upp i massor av små bitar som jag frös in. Pizzan räckte hela sommaren. Mina kläder började bli för stora och folk i min omgivning påpekade ofta hur mager jag blivit. De skulle bara veta hur jag ser ut utan kläder tänkte jag. "De skulle bara veta vilken fet, degig mage som döljer sig innanför mina skjortor." Vart jag än kom så skulle folk bjuda mig på mat. Av artighet åt jag så klart för att sedan gå hem med jordens ångest.
Min kära syster hade i samma veva en mycket sjuk son (han är frisk nu, tack o lov). Det innebar att jag bodde med min syster och hennes familj en hel del på sjukhus. På sjukhus finns det ju, som alla säkert sett, många vågar. Min syster tvingade vid ett tillfälle upp mig på en sådan våg. Den visade på knappt 38 kilo vilket gjorde mig ganska nöjd och syrran förskräckt.
Jag har flyttat miljoner gånger och denna viktnojja har förföljt mig vart jag än bott. I perioder har jag fått höra att jag sett sund och rosig ut. Andra stunder att jag varit mager som en skrika. Själv har jag haft ett evigt brottande med en tjock mage och ågren över ett för stort matintag.
Innan jag blev gravid vägde jag 42 kilo och kände mig hyfsat bekväm med min vikt. Graviditeten fick mig att för första gången på flera år, äntligen slippa bry mig om vad jag vräkte i mig. Detta resulterade till att jag ökade nästan 26 kilo i vikt. Min rumpa var bred som en lagårdsvägg, magen enorm såklart och jag fick en mindre smickrande dubbelhaka.
Nu, 28 månader efter att jag fått mitt vackra barn har jag gått ner de flesta kilona igen. Min kropp är dock inte alls som förr, hur mycket jag än envisas så kommer jag förmodligen aldrig någonsin mera i mina gamla toppar igen. De liknar dockkläder och snart har min dotter vuxit i dem:-)
Jag äter antagligen vad mängden anser vara normalt. Jag stoppar i mig både de ena och de andra onyttigheterna. Jag får dåligt samvete över allt jag proppar i mig men just nu är det värt det och nödvändigt, för jag vill INTE överföra några konstiga tankar kring maten på mitt barn!
Saturday, October 4, 2008
Frosseri
I går var vi på kalas och det frossades i smörgåstårta, ostar, kex, druvor, snacks, kladdkaka och grädde med bubbelvin, portvin och likörer till. Det gick åt enorma mängder och på natten var min mage som en ballong, jag kunde knappt sova, så proppmätt var jag.
Min sambo däremot fortsatte frosseriet här hemma. Han drack öl, åt smörgåsar, glasstrutar och godis. Innan vi gick på kalaset hade han dessutom fått i sig en rejäl bit ugnspannkaka med massor av sylt. Jag förundras över hur mycket han kan få i sig. Hans blodsockernivå kan inte vara särskilt bra och jag blir inte förvånad om han utvecklar diabetes så småningom.
Min sambo frossar alla sina lediga dagar och om kvällarna. När jag kommer upp på morgonen brukar jag hitta mängder av glass- och godispapper i hans säng. Dricker han inte alkohol så bäljar han i sig läskedrycker. Ganska så osmakligt i mina ögon och hans frosseri irriterar mig alldeles för mycket!
Om en stund ska vi gå över till Bittan för att fortsätta frosseriet. Det blir ostar från i går, kex, druvor, olika röror och annan plockmat. Bittan har flera flaskor vin kvar hemma så det blir något glas för min del. Egentligen så känner jag mig ganska mätt efter att ha skrivit om detta ständiga frosseri! Rap!
Min sambo däremot fortsatte frosseriet här hemma. Han drack öl, åt smörgåsar, glasstrutar och godis. Innan vi gick på kalaset hade han dessutom fått i sig en rejäl bit ugnspannkaka med massor av sylt. Jag förundras över hur mycket han kan få i sig. Hans blodsockernivå kan inte vara särskilt bra och jag blir inte förvånad om han utvecklar diabetes så småningom.
Min sambo frossar alla sina lediga dagar och om kvällarna. När jag kommer upp på morgonen brukar jag hitta mängder av glass- och godispapper i hans säng. Dricker han inte alkohol så bäljar han i sig läskedrycker. Ganska så osmakligt i mina ögon och hans frosseri irriterar mig alldeles för mycket!
Om en stund ska vi gå över till Bittan för att fortsätta frosseriet. Det blir ostar från i går, kex, druvor, olika röror och annan plockmat. Bittan har flera flaskor vin kvar hemma så det blir något glas för min del. Egentligen så känner jag mig ganska mätt efter att ha skrivit om detta ständiga frosseri! Rap!
Thursday, October 2, 2008
Höst och Ewas bok
Hösten är här på riktigt nu. Vi har haft frost en morgon men vackra dagar. Ja, förutom de senaste två som regnade bort. Lilltjejen har blivit sjuk med hosta och snuva. Ingenting allvarligt men tillräckligt illa för att behöva stanna hemma från dagis och jobb. Hon har ju klarat sig väldigt länge ändå måste jag säga! Hon åt allt för många halstabletter under förmidagen vilket är laxerande och då kan ni gissa vad som hänt :-) Hennes odräglige far hade inget jobb idag, ändå så var det jag som fick lov att stanna hemma. Själv åkte han tidigt iväg på sina vanliga dystra, dåliga ärenden. Lika bra det för det är lugnare när han är borta.
Som vanligt har jag haft fullt upp och inte hunnit hitta bra inspiration till meningsfull blogg. Så jag tänkte göra lite mer reklam för Ewa och hennes vackra bok!
Subscribe to:
Posts (Atom)
