Jag döljer min tjockhet

Precis som så många andra, framförallt tjejer, lider jag av tjocknojja. När jag var 12 år började min viktmedvetenhet. Min familj gick igenom en enorm kris i denna stund och jag slutade äta, omedvetet tror jag. Jag vet inte riktigt hur det gick till, jag minns inte. Jag vet bara att jag plötsligt gick ner i vikt och blev en tunnis. Så pass att skolsyster Anders tvingade in mig på viktkontroll en gång i veckan. Jag gick i 6:an och vägde 28 kilo. Syster Anders rekommenderade mig faktiskt att äta mer godis. Inte särskilt sunt och inget råd jag följde.



När jag var 14-15 år hade jag en period då jag fullständigt struntade i vad jag stoppade i mig. Jag åt ofta mikrade ostfrallor till lunch och jag och min lika spinkiga bästis vräkte i oss semlor, chips, pizzor och smördränkta spaggetisar med riven ost. Mmm! Inte fasiken blev vi särskilt mycket fetare för det. Fast jag inbillade mig till och från att min mage liknade en fotboll och jag dolde mitt "hull" i stora tröjor.



När jag flyttade hemifrån, 16 år gammal blev jag mer och mer medveten om vad jag stoppade i mig. Jag lusläste innehållsförteckningen på allt vi handlade hem. Min dåvarande pojkvän såg dock till att jag fick i mig ordentligt med mat. Jag mådde illa av min "feta" kropp och var jag på stranden så badade jag alltid med en stor t-shirt över baddräkten.



När jag och pojkvännen flyttade ifrån varandra var jag 20 år. Nu kunde jag äta eller snarare inte äta precis vad jag själv kände för, utan att någon la sig i. Jag slutade nästan att äta helt. Sommaren som följde levde jag på luft, gurka, majs, vatten och vodka. Min kusin köpte en halvmeters lång, kyld pizza till mig. Den styckade jag upp i massor av små bitar som jag frös in. Pizzan räckte hela sommaren. Mina kläder började bli för stora och folk i min omgivning påpekade ofta hur mager jag blivit. De skulle bara veta hur jag ser ut utan kläder tänkte jag. "De skulle bara veta vilken fet, degig mage som döljer sig innanför mina skjortor." Vart jag än kom så skulle folk bjuda mig på mat. Av artighet åt jag så klart för att sedan gå hem med jordens ångest.



Min kära syster hade i samma veva en mycket sjuk son (han är frisk nu, tack o lov). Det innebar att jag bodde med min syster och hennes familj en hel del på sjukhus. På sjukhus finns det ju, som alla säkert sett, många vågar. Min syster tvingade vid ett tillfälle upp mig på en sådan våg. Den visade på knappt 38 kilo vilket gjorde mig ganska nöjd och syrran förskräckt.



Jag har flyttat miljoner gånger och denna viktnojja har förföljt mig vart jag än bott. I perioder har jag fått höra att jag sett sund och rosig ut. Andra stunder att jag varit mager som en skrika. Själv har jag haft ett evigt brottande med en tjock mage och ågren över ett för stort matintag.

Innan jag blev gravid vägde jag 42 kilo och kände mig hyfsat bekväm med min vikt. Graviditeten fick mig att för första gången på flera år, äntligen slippa bry mig om vad jag vräkte i mig. Detta resulterade till att jag ökade nästan 26 kilo i vikt. Min rumpa var bred som en lagårdsvägg, magen enorm såklart och jag fick en mindre smickrande dubbelhaka.



Nu, 28 månader efter att jag fått mitt vackra barn har jag gått ner de flesta kilona igen. Min kropp är dock inte alls som förr, hur mycket jag än envisas så kommer jag förmodligen aldrig någonsin mera i mina gamla toppar igen. De liknar dockkläder och snart har min dotter vuxit i dem:-)



Jag äter antagligen vad mängden anser vara normalt. Jag stoppar i mig både de ena och de andra onyttigheterna. Jag får dåligt samvete över allt jag proppar i mig men just nu är det värt det och nödvändigt, för jag vill INTE överföra några konstiga tankar kring maten på mitt barn!