En missnöjd liten kille...

...med en väldigt missnöjd mamma :(

Vår minsting har blivit så stor att han börjat på förskolan! Han trivs som fisken i vattnet där.
Men hemma är han missnöjd. Han har varit förkyld och haft kräksjuka och sover oroligt och bara gnäller och gnäller och grinar och skriker och slåss och rivs. Och hostar så att ingen kan sova.

Och jag blir bara tröttare och tröttare och hoppas att han snart blir frisk! Han säger och gnäller mamma ungefär femtio gånger i minuten. Rekord va? Och jag blir snart tokig och en dag sa jag till honom "kan du inte variera dig lite och säga Nenne någon gång?" Då sa han Nenne ungefär femtio gånger på en minut :)

För övrigt så är han ett riktigt busfrö och ett litet charmtroll som babblar och babblar och snackar och härmar allt han hör.

Butiksinnehavare, jag?

Ja, tydligen ska jag snart bli innehavare av en barnbutik. Vi kommer att sälja begagnade barnkläder, skor, leksaker och annat som har med barn att göra. Detta har tagit upp större delen av min tid och jag har minst sagt haft fullt upp på sista tiden. Roligt men stressigt, särskilt som saker kommit emellan och gjort att jag inte kunnat lägga ned den tid jag velat på det som har med butiken att göra.

Jag sa upp mig från mitt jobb nu i somras för att satsa på den här butiken. Jag ska bli egen företagare, något som jag aldrig ens funderat på att bli och egentligen var det väl inte min ide och inte mitt beslut...men jag flyter med och hakar på och tror att det kommer att bli riktigt skoj!

Jag hade dessutom gett allt jag kan på mitt gamla jobb och kände att jag var klar där för längesedan. Det var av ren bekvämlighet jag stannade kvar så många år som jag gjorde. Och naturligtvis för att jag tycker om att hjälpa och jobba med människor!

Tiden rinner iväg...

...och snart är man död och begraven.

Precis som en av mina barndomsvänner, hon blev nyligen död och begraven.

Min pappa ringde mig en kväll och berättade att hon dött. Han visste inte hur, bara att det gått fort.
Det kändes väldigt konstigt och jag blev ganska ställd.

Tjejen som dog hette Therese och vi gick i samma klass i nio år. Hon var född med en sjukdom, jag minns ej vad den heter men vi kallade den glasskelett. Hon led av benskörhet och kunde bryta ett revben bara av att hosta. Therese satt i rullstol och senare i permobil och hon var alltid beroende av assistenter.

Jag träffade på henne här inne i stan för några år sedan och det visade sig att hon också flyttat till Sthlm. Vi messade en del och fortsatte sedan att följa varandra på facebook.

Therese var en sprallig, glad tjej med massor av upptåg trots sitt handikapp. Hon har pluggat i USA, rest massor, träffat kändisar, bivit vald till miss inre skönhet bland annat. Hon har haft ett innehållsrikt liv och hon älskade glitter och glamour :)

Jag bestämde mig för att åka hem till min barndomsort och gå på begravningen. Vi var 6 tjejer i klassen och vi fem som finns kvar kom. Ett par av killarna var också med. En av tjejerna hade samlat in pengar från alla gamla klasskompisar till en krans.

Innan begravningen gick jag och min gamla bästis till min mammas, mormors, morfars och mosters gravar för att tända ljus, då såg vi en citronfjäril fladdra över höstlöven i oktober. Kanske en hälsning från Therese?

Begravningen var mycket fin och kyrkan var fullsatt. En kille sjöng otroligt bra och vi blev väldigt rörda. Thereses kusin och bästa vän höll ett långt, gripande tal. På kistan fanns en målad vattenmelon, Therese samlade på allt som hade med vattenmeloner att göra. Ovanpå kistan stod en kopp te, en snusdosa och en rosa cowboyhatt och ett fantastiskt porträtt av Therese med ett finurligt leende på läpparna och glimten i blicken.

Efteråt var det mat och fika i församlingshemmet och det kändes som att vi tjejer fann varandra igen, efter alla dessa år och allt var bara så naturligt mellan oss. Vi bestämde att vi ska försöka ses snart igen!

Vi kommer alltid att minnas Therese och jag tror och hoppas att hennes stora äventyr precis har börjat och att hon är fri att göra allt hon drömt om!

R.I.P.

Sick little...

....

Sorgerliga saker hända än i våra dar minsann!

Min bästa bästa Jen har ju alltid haft problem med sin idiotiska man karl odåga slusk pojkslyngel kallan vad ni vill far till tre av hennes barn what ever.

Nu har något fruktansvärt sjukt hemskt hänt.

För några helger sedan hade de (somn vanligt) bråkat riktigt ordentligt. När barnen var ute på gården och lekte tog han strupgrepp på henne tills hon tuppade av. Han hotade henne med en sax och hon skrek varpå barnen kom in och allt stoppades...

Morgonen efter, tidigt i ottan, kom fanskapet in i hennes sovrum och frågade hur fan hon kunde ligga där och sova fast de bråkat så mycket. Hon bad honom lugna ner sig och inte väcka barnen. Efter ett tag gick han därifrån och hon tänkte att han gick väl och rökte eller la sig. Snart kom han in i hennes sovrum igen och hällde en vätska över hennes säng, på golvet och på väggen. Sen tände han på! Tack o lov var det lampolja som brann ytligt och Jen klarade sig oskadd..phuu. Hon ringde polisen som bad henne gå ut för det kunde bli gisslandrama. Hon gick ut och snart kom polisen mycket högljutt och med dragna vapen.

Kidsen vaknade naturligtvis och säkert många grannar. Snubben satt och kurade i trappen och följde medgörligt med polisen. Nu sitter han häktad och Jen är förvånansvärt lugn. Hon säger att hon blivit avtrubbad :(

Traumatiskt för barnen och jag tycker så jäkla synd om dem! De förtjänar att ha det bra och de har upplevt alldeles för mycket oroligheter! Fy fan alltså............

Hon super ihjäl sig...

...en av mina närmsta människor har gått ner sig och tappat bort sitt rätta jag. Hon blev av med sitt betydelsefulla jobb där hon var en offentlig person inom kommunpolitiken. Hon ringde mig alla möjliga tider på dygnet och var packad. Det kunde vara en tisdagkväll kl 23, en torsdagmorgon kl 8.30 eller en lördagmorgon kl 7....tider då friska människor inte är fulla berusade plakata. Hon blandade alkohol och tabletter, fick tomtar på loftet. Yrade i nattmössan, kräktes i telefonen och ramlade omkull. Hon skrev de idiotiskaste inläggen på facebook och skickade märkliga sms.

Jag började förstå en gång för alla och bättre sent än aldrig att min kära är sjuk! Min människa är alkoholist! Tecken på det borde jag sett för länge längesedan och nu i efterhand så har jag ju gjort det. Men ändå tänkt att...nej, jag misstar mig?

För några månader sedan tröttnade jag på att stryka henne medhårs och på att se på när hon förstör sitt liv. Jag sa till henne precis hur jag känner och hur jag ser på det hela och hur hon har blivit. Jag sa att hon måste ta tag i sina problem och att jag finns här för henne. Jag sa att jag har ingen lust att gå på någon mer begravning.... Jag sa att allt jag säger och allt jag gör, gör jag för att jag älskar henne.

Hon blev ganska stum i telefonen och när hon sa något så var det bara saker om andra som inte överhuvudtaget hade med detta samtal att göra. Jag bad henne tänka över vad jag sagt och jag sa att jag önskar att hon en vacker dag väljer mig, sina barn och livet framför alkoholen. Vi avslutade samtalet och hon tog bort mig från facebook.

Jag ringde upp henne igen efter helgen med hopp om att hon kommit till insikt. Hon pratade på om allt och inget och om att hon alls inte har problem och om att hon var besviken över mina falska anklagelser och om flodhästen i rummet och om medmissbruk. Hon pratade på...helt utan självinsikt. Jag stod på mig och vi avslutade samtalet oense.

Sedan dess har jag inte hört ett ljud ifrån henne, mer än på omvägar.

Halleluja

Hå hå jaja
Hissen går inte enda upp
Hen har inte alla hästar hemma
Hen är inte skarpaste kniven i lådan
Hen stod sist i kön när gud delade ut hjärnorna :-D

Flera
flera!
Ge mig flera!!

Tack på förhand

Yes!

Äntligen har jag kommit en liten bit på väg.
Jag har tagit mig i kragen och åkt till studievägledning på Hornsgatan.
För andra gången faktiskt, första gången var det stängt :-)
Jag fick sitta där i ungefär en och en halv timme och vänta.
När de bara var tre minuter kvar tills de stängde blev det min tur.
Så tre minuter ungefär fick jag med en studievägledare.
Han kollade mina betyg och konstaterade att jag har gymnasiekompetens och behörighet att söka till högskola. Han kopierade mina betyg så nu är det bara för mig att fylla i ansökan hemifrån.
Jag ska bara börja med att plugga matte. Förut hette det matte B, nu heter det matte 2a, 2b och 2c.
Låter säkert simpelt men för mig är det ett STORT steg i rätt riktning.
Mot nya mål!

Första novellen Små äckliga kryp

Jag ser mig själv i spegeln. Den är stor och visar hela min figur. Jag gnuggar mina ögon och tänker att shit, är det verkligen jag? Hur fasiken blev det så här?

Nja, figur och figur vet jag inte om man kan säga att det är. Snarare skuggan av min forna figur. Jag har alltid varit hyfsat liten och späd och väl inte haft särskillt mycket kurvor. Knappt befintliga faktiskt. Men nu, nu har jag inte ens några bröst kvar, de fyller inte upp de minsta A-kuporna. Mina höftben sticker ut och nyckelbenen är som stora skålar. Kindbenen har också blivit markerade och jag är mörk under ögonen. Mina händer är knotiga och nästan blå.

Vissa dagar tänker jag att det är ju precis så här jag vill se ut! Fast såklart, magen putar väl för mycket. Det har den alltid gjort. Även när jag var tjugo år och sjunkit till knappa 38 kilo. Även då var magen som en liten kula. Märkligt att kroppen kan vara så oproportionerlig- Vissa dagar ser jag mig i spegeln och tycker att jag är fin. Jag har alltid velat ha markerade kindben. Men brösten. Sorgligt, jag har ju inga bröst! En vacker dag kanske det också fixar sig. Med lite hjälp så.

Jag går ut i köket och öppnar kylskåpet. Det enda som finns där är några öl av billigaste sorten. Goda är de visserligen men nej, jag kan inte börja dagen med en bira. Inte nu när jag äntligen sovit ordentligt. Jag dricker ett glas vatten och går in i badrummet för att fixa till mig. Jag målar på ett ansikte och tvättar mig. En av de där äckliga krypen rusar på väggen, ner bakom badkaret. Jag klär mig och går ut i friska luften. Det är kyligt ute och ljuset sticker mig i ögonen. Kaffe, jag måste ha kaffe!

Jag går ner till centrum och slinker in på Pressbyrån, köper en kaffe och går vidare mot tunnelbanan. Slinker igenom spärren och spärrvakten dumglor på mig. Han sitter där han sitter och ser var och varannan planka in, kan inte göra något åt saken. Jag hoppar på tåget och åker till slutstationen, en hållplats bort bara. Här är det stora köpcentret och jag har några hundringar på fickan att spendera.

Jag hittar en rosa jeanskjol med knappar på rean. Ja, faktiskt på barnavdelningen och så vidare het är den egentligen inte. Jag gillar inte ens rosa men kjolen har, i mina ögon potential. Den går att fixa till! Jag betalar den och går vidare till Kicks. Jag behöver ett matchande läppstift. Gärna knalligt rosa- absolut inte min stil! Jag hittar det perfekta för en billig peng. Jag hittar också ett par rosa hårsnoddar med massa spets och fluff på, de påminner om ett par ballerinakjolar till Barbie och de är så- inte jag! De måste jag ha!

Jag är nöjd med min shoppingrunda och beger mig tillbaka mot tuben igen. Plankar in och åker hem. På vägen slinker jag in på bolaget, lika bra för ölen hemma sinar. Jag köper en back av den billigaste sorten. Goda är de visserligen och de har varit min största näringskälla den sista tiden. Mycket B-vitamin har jag hört. "Som att dricka bröd" säger Jimmy! Jag släpar backen förbi alla parkalkisar som stirrar på mig. "Kom hit pullan så ska du få en kyss" säger en av dem med släpig röst. Jag ger honom ett smile och rusar vidare.

 Jag stannar till på kebaben nästan hemma och köper en falafel i bröd. Killen därinne känner igen mig och jag behöver inte ens säga vad jag ska ha. Ett par gånger i veckan handlar jag en falafel i bröd. Den brukar räcka till två måltider. När Jimmy är hos mig köper han kebab med extra allt. Han gluffsar i sig den på en gång. Jag går hemåt släpandes på ölback, falafel och shoppingpåsen. Hemma öppnar jag en bärs och fyller upp kylen med de från nya backen. Jag tänder en cigg och tänker att snart har jag två tombackar att panta. Jag sätter mig ner framför datorn och kollar om jag fått någon respons på senaste inlägget. Ja, flera som vill ha kontakt.

Jag tänder en till cigg och går ut i köket. Det har hunnit bli mörkt ute redan och när jag tänder kökslampan rusar flera av de äckliga krypen över diskbänken. Usch! Jag lägger in falafeln i kylen och tar ut en ny öl. Det är lördag idag och för första gången på länge så är jag helt ledig. Ensam. Jag sätter på musik, Bob Marley och känner att detta kräver en joint. Jag letar runt efter meckskålen. Jag brukar gömma den under soffan men eftersom de äckliga krypen delar lägenhet med mig så vill jag inte längre ha skålen på golvet. Jag letar runt och kommer till slut på att den står i en av lådorna i bokhyllan. Jag har en liten bit röka kvar och den räcker precis till en joppe. Jag bränner mig på tumnageln och tänker, fan, nu måste jag fixa om nagellacket.

Jag öppnar balkongdörren och kall luft kommer in, jag fryser till och hämtar ett täcke. Jag kurar ihop mig i soffan och tänder jointen. Jag drar in djupt djupt, fyller lungorna, håller röken ett tag och blåser sakta ut en tjock vit rök. Jag hör hur grannen pratar i sin mobiltelefon från sin balkong. Han pratar så högt och jag tänker att han egentligen inte skulle behöva någon telefon alls, för hans samtal hörs till andra sidan stan! Jag tar ett par bloss till och blir torr i munnen. Jag går ut i köket och dricker ett glas vatten och öppnar en till öl. Jag tar med mig askkopp, öl och täcke och sätter mig framför datorn.

Jag fimpar av jointen och drar igen balkongdörren. Det börjar krypa i mig av rastlöshet. Samtidigt känner jag mig lugn och seg i kroppen av haschruset och det är en jobbig känsla. Jag är hungrig och känner hur magen kurrar. Jag hämtar falafeln från kylskåpet och tuggar i mig. Kall falafel smakar faktiskt riktigt bra, iallafall när man är pårökt och jäkligt hungrig! Jag äter upp hela och ser framför mig hur tjock jag kommer att bli. Jag lägger mig på rygg på soffan och tänder en cigg. Jag blundar och det snurrar lite. Jag fimpar och somnar till.

Jag vaknar med ett ryck av att det ringer på dörren. Shit, jag blir först skräckslagen. Lugnar mig sedan och tänker att det kan inte vara någon annan är Jimmy. Han är den enda av alla jag känner som varit hemma hos mig och mina äckliga kryp. Jag tassar fram till ytter dörren och tittar ut genom tittögat. Är det verkligen någon där? Drömde jag bara? Jag har svårt att se men då ringer det på dörrklockan igen och jag hoppar till. Hjärtat bankar. Jag börjar noja, tänk om det är någon från siten, eller en arg läskig granne. Tänk om det är polisen. Då öppnas brevinkastet och en bekant men förställd röst ropar "hoho, finns det några snälla barn här?"

Lättad öppnar jag dörren och Jimmy undrar vad fan jag pysslar med. Jag förklarar att jag sov och han knallar rakt in i köket, öppnar kylskåpet och knäcker en bira. Ska du ha en säger han och sträcker fram en till mig. Vi går in i vardagsrummet och han byter musik på datorn. "Don´t you know, talkin´ about a reeevolution"... Han sätter sig vid datorn och kollar in siten "har vi fått något napp"? frågar han. "Massor" svarar jag "du får kolla själv". Han kommer och sätter sig i soffan brevid mig och tänder en cigg. "Jag har en överraskning till dig" säger han glatt och slänger upp en liten zippåse med vitt innehåll på bordet. Jag öppnar, nosar, stänger igen och tänder en cigg.

Jag tar en klunk av ölen och Jimmy undrar om jag kan hämta toapapper. Jag hämtar en rulle från badrummet och han river av en tuss. Han häller ut lite vaketpulver på tussen, knögglar ihop den till en liten, liten boll, stoppar in den i munnen och tar en stor klunk öl. Han gör en likadan till mig och jag går och hämtar vatten att skölja ned med. Det smakar beskt i halsen och sticker till lite. Jag tänder en cigg och kommer precis på min shoppingrunda. Jag blir sprallig och hämtar påsen för att visa honom vad jag köpt. Jag hämtar en sax i köket och klipper av den rosa kjolen, så att den ska sluta precis nedanför rumpan. "Fett nice" säger Jimmy och ler. "Ta på dig den så får jag se!" Sätt på läppstiftet också!"

Jag fimpar ciggen och går till badrummet. Jag svidar om och sätter på lite mer makeup. Jag går ut till Jimmy som sitter med hårsnoddarna runt ena handen. Han rycker mig till sig, drar ner mig i knät och sliter tag i mitt hår. Han nafsar mig i nacken och väser," ikväll stumpan, ikväll". Han hjälper mig att sätta upp håret i två knutar, en på var sida om skallen. Han knuffar upp mig ur sitt knä, daskar mig på baken, reser på sig och slår sig ned vid datorn. Jag känner hur värmen börjar stiga i min kropp och ruset når hjärnan. Jag känner mig het och på topp. Jag vimsar runt och börjar städa upp lite och fixa det fint i lägenheten. Jag tänder alla värmeljus jag har och en rökelse.

Natten är ung och här ska tjänas pengar. Små äckliga kryp rusar på badrumsväggen, på köksbänken, in under soffan, ut i hallen, upp på ytterdörren, över springan och ut.

Skrivlängtan

Jag vill skriva skriva skriva skriva skriva!
Jag vill skriva en bok.
Jag önskar verkligen att jag kunde blogga från mobilen men allt jag skrivit från den hamnar i utkasten.
Det går inte att publicera.
Dumt!

Jag vill skriva en bok men jag inser att jag inte har tid.
Så istället får det bli ett försök till korta noveller som jag då och då kommer publicera på min blogg.
Påhittade med vissa kryddor från verkligheten.
Läs och häpnas

Blogga från telefonen...

...funkar skitdåligt!!

Jag installerade ju bloggers app på min telefon för några veckor sedan och har testat att blogga från telefonen flera gånger.

Det funkar att skriva men inte att publicera! Fruktansvärt irriterande!

Allt jag skrivit hamna,r efter att jag tröttnat på att försöka, i utkast.

Har läst på app-recensionerna att många har samma problem som mig, suck!

Tvärt om

Om jag känner att jag håller på att bli förbannat arg så ska jag göra tvärt om emot vad jag annars impulsivt brukar göra.

Till exempel, säg att jag hämtat dottern i skolan och att hon trotsar och surar på väg hem. Impulsivt skulle jag då öka takten och ilksket gå snabbare. Nu ska jag istället dra ned på tempot och gå låååångsamt.

Mer, säg att det är helg och att jag, som vanligt fixat frukost till familjen, som sitter framför TV`n. Jag hojtar att frukosten är klar. En gång. Två gånger. Tre gånger. Ingen kommer, ingen svarar ens. Bara fortsätter glo på TV. Impulsivt skulle jag nu höja rösten och ryta att frukosten är klar och något i stil med "är ni döva eller vill ni inte ha frukost? Nu ska jag istället sänka rösten och prata mjukt och fint...

...hehe, hur ska det gå? :-)