Kära dagbok...

...jag fick idag reda på att jag fått en ny läsare till min blogg. Först kände jag mig förbannad och lite sur över vem du, min nya läsare är, för det jag skrivit var inte tänkt att bli läst av just dig. Nu i efterhand så får jag väl ta det som en komplimang, att Du ödslar din tid på att läsa vad Jag skrivit!

Jag vill härmed påpeka att syftet med denna Min blogg aldrig varit att såra eller göra någon illa! Det jag skrivit är min syn på saker och ting utifrån mitt perspektiv. Om jag velat att någon skulle läsa vad jag skriver och må dåligt över det, om jag hade velat hänga ut någon så hade jag såklart kunnat sprida bloggen till alla jag vet och jag hade kunnat använda alla personers riktiga namn.

Men det har absolut inte varit min mening med bloggen! Det är helt enkelt inte min stil, utan min blogg är i första hand skriven för mig själv. Den har fungerat som en slags ventil för mig och i bloggen har jag fått utlopp för min stora lust att skriva och för mina inre aggressioner. Och för mycket annat! Just för att jag inte velat skada någon genom bloggen så har jag försökt att vara någorlunda anonym och inte lämnat ut människor i min omgivning allt för mycket.

Självklart får alla som råkar hitta min blogg gärna läsa den och lämna kommentarer! Och jag har faktiskt varit glad över att ha ett par trogna läsare! Nu har jag då tydligen en till, så välkommen!

Och förlåt om Du tagit illa upp över saker Jag skrivit! Förlåt om du blivit sårad! Jag menar det verkligen och jag vill att vi ska vara vänner. Det är bäst för allas skull. Vi kommer ändå få dras med varandra så länge vi lever och jag hoppas att vi just lever länge till. Skål!

Min godaste sallad

på länge, gjorde jag idag!

Den innehöll;

stekt halloumi (250 g)
ruccolasallad (70 g)
rödkål (1/2 litet huvud)
purjolök (1/3)
sockerärtor (1/2 pkt)
röd paprika (1)
gurka (1/2)
gröna oliver med kärnor (ca. 20 st)
coctailtomater (ca. 1/2 ask)
kokt matvete (4 port)

vinegrett till

Denna sallad räcker till ca 4-6 portioner beroende på hur stor i maten man är!

Åh, det blev sååå gott!

En sann pessimist

Ja, det är fanemej precis vad jag är, usch!

Det har alldeles nyligen gått upp för mig att jag är på tok för negativ, sur och butter.

Jag ser ofta den mörka sidan av saker och ting och jag är så jäkla otacksam hela tiden.

Speciellt nu när det är mörkt och dystert ute.

Jag drar ner min omgivning med mitt trista humör och min tråkiga inställning.

Jag är ju tacksam innerst inne över allt jag har!

Ändå är det min pessimistiska sida som tar över.

Jag måste verkligen bättra mig och lära mig att tänka positivt istället!

Saker blir ju inte mer än vad man gör dem till, så det så!

Skärpning mig själv!

Smile to the world and the world will smile to you!

Så var man vaccinerad

I tisdags tog snälla Kompis (som var ledig från sitt jobb) och hans snälla ex med sig våra små tjejer till bvc och fick dem vaccinerade. De hade knappt sagt aj ens och allt hade gått bra. Dock hade det varit enormt många barn på kö så när jag pratade med Kompis, efter mitt sista ärende på jobbet, så var det hundra nummer före deras på tur. Jag hämtade lillskrutt hos Kompis ex framåt kvällen och hon sov hos mig. Tack o lov hade hon inga känningar alls av sprutan, ingen feber, inget ont! Hon sussade hur gott som helst under natten och mådde bra igår!

Å så igår var det då äntligen min och en del av mina arbetskamraters tur att få vaccinet. Sköterskan kom till vårat grupprum och vi satt där på rad och tittade på när varandra fick sprutan. Allt gick bra och under lunchen var jag väldigt kaxig och berättade att jag inte alls kände någonting, inte ens lite ömhet vid sticket. När jag sedan var på väg hem från jobbet skulle jag bära väskan på den stuckna armen och då jäklar började det kännas. Det kändes som kraftig träningsvärk eller som om någon gett mig ett hårt knytnävslag rakt på muskeln. Under natten har jag haft som dundrande huvudvärk, fast i armen. Nu på morgonen har jag fortfarande som träningsvärk i armen och lite molande värk i skallen. Men tack o lov ingen feber!

Har du tid en stund?

Eller ska du se en viktig dokusåpa på TV?

Det finns många saker som ger mig dåligt samvete. Ett av dem är att jag slarvar bort mina vänner på något vis. Detsamma gäller mina släktingar. Jag tänker ofta på dem, ja, så gott som dagligen men jag hör av mig allt för sällan! De är faktiskt inte heller så bra på att höra av sig till mig och jag tror det beror på klimatet och samhället vi lever i. Vi är alla så jäkla upptagna och stressade och trötta hela tiden. Istället för att umgås så degar vi framför TV´n eller datorn kvällarna i ända. Vi är också så jäkla rädda för att störa våra vänner och släktingar som ju kanske är mitt uppe i något viktigare än oss. Eller? Vi är rädda för att bli avvisade! Vi vill inte vara jobbiga, vi vill inte tränga oss på.

Idag tog jag hur som helst arslet ur vagnen och hoppade på bussen hem till min vän Jen. Hon är gravid och magen börjar bli riktigt stor nu! Hon mådde dåligt och var trött och vi tryckte i oss pizza ihop. Större delen av tiden jag var där så pratade hon i telefon. Själv fick jag glo på Tv tills jag tröttnade och åkte hem. Kul att se henne iallafall och mitt dåliga samvete lättade en aning.

Maktlös

När jag och Klanten levde under samma tak kände jag mig ofta matt och trött på att alltid försöka ordna upp allting. Trött på att själv se till så att alla räkningar var betalda, så att vi hade mat hemma, så att allt flöt på och att vårt hem inte såg ut som en mess. Jag tog större delen av ansvaret om vår dotter och såg till så att hon fick sina behov tillfredsställda. Jag lämnade och hämtade på dagis, nattade henne, såg till att hon hade hela, rena kläder osv. Det tärde ibland på krafterna att vara ensam förälder i ett förhållande. Jag var ofta rädd att min ilska och frustration över Klanten skulle gå ut över min lilla unge och det gjorde de tyvärr ibland.

När Klanten körde sina egna race och åkte ut härifrån och när han sedan pluggade på annan ort, ja då blev jag ensam förälder utan ett förhållande. Jag tog så gott som hela ansvaret för vår lilla dotter vad det gällde allt. Jag kände då en rädsla över att inte räcka till. Jag ville ge min dotter det bästa och göra allt gott för henne. Det var inte alltid så lätt när energin rann ur mig och jag stundtals kände ett stort behov av att få andas ut och bara vara jag. Egentid. Jag hade snälla människor runt mig, tack och lov, som ibland fick ställa upp som barnvakter och lite avlastning. Vid dessa tillfällen fick jag dåligt samvete över att jag inte själv tog hand om mitt barn då. Jag hade svårt att koppla av när jag var utan henne.

Nu när jag och Klanten delar på större delen av ansvaret över vår dotter så saknar jag henne väldigt mycket när hon inte är med mig. Det värsta är att hon saknar mig väldigt mycket också och även det gör att jag inte kan koppla av utan henne. Jag önskar ju att hon ska känna sig trygg med sin pappa och jag hoppas verkligen att hon gör det. Men jag oroar mig och bekymrar mig mycket över att hon ska fara illa när hon inte är med mig. Jag är rädd att hon ska avsky mig för att hon inte får vara hos mig hela tiden. Ibland när hon är hos mig är hon så fruktansvärt ilsken på mig. Hon sparkar, skriker och slåss och testar mig konstant. Jag undrar om det bara är "vanligt trots" eller om det är något annat som ligger bakom? Hon är ännu för liten för att kunna förklara varför hon är arg och det får mig att känna mig maktlös.

Prinsessor

Jag hämtade min lilla dotter på dagis igår trots att hon egentligen skulle vara hos sin pappa. Jag längtade så mycket efter henne så jag ville "låna" henne lite och det fick jag! När vi kom hem drog hon genast (som vanligt) av sig sina kläder och hon ville vara en prinsessa. Såklart. Jag tog fram ett vackert gammalt rosa spetsnattlinne från tidernas begynnelse ungefär. Min dotter tycker att det är sååå fint :-) så det åkte genast på! Hon tog även på sig ett nyshoppat lila diadem med blommor på. Sedan var det min tur att dressa om, för jag skulle ju också vara en prinsessa tyckte dottern min! Lillskruttan valde ut en klänning ur min garderob. En gul i sjuttitalsstuk med bruna, oranga och gröna blommor på. (Jag har tidigare visat den här på min blogg.) Sedan skulle jag förstås ha en tiara på mig och vi båda blev sååå fina och vackra prinsessor :-D

Jag förstår inte riktigt varför flickor alltid ska vara prinsessor och pojkar ska leka med bilar och gilla spindelmannen? När min lilltjej var ny bestämde jag mig för att inte köpa några rosa kläder till henne. Det hjälpte föga för alla andra försåg henne med rosa, rosa, rosa alltid rosa. Jag har försökt att få henne att tycka att flickor och pojkar faktiskt ju kan ha likadana färger, alla färger. Att pojkar och flickor kan leka med samma leksaker. Att det inte spelar så stor roll om man är pojke eller flicka för alla är ju barn i grunden, oavsett kön. Det fungerar inte särskillt bra när hela samhället och varenda jäkla affär målar upp bilden av pojkar som blåa superhjältar och flickor som rosa prinsessor!

Nu är min flicka så pass stor att hon ofta får välja kläder själv och vissa dagar vägrar hon klä på sig kläder som inte är rosa eller lila, suck! I helgen är vi bjudna på kalas hos två pojkar som fyller år. Jag frågade den ena mamman vad de önskar sig. Bilar är det som gäller svarade hon.

Svinvaccin

Överallt tjatas det om denna svininfluensa och vaccin emot detta! Eftersom att jag jobbar inom vården så skulle vi få förtur att bli vaccinerade. Eftersom att jag skulle ångra mig så jäkla mycket om jag åkte på svininfluensan och dog till på köpet för att jag inte vaccinerat mig så bestämde jag mig för att jag vill ha ett par sprutor. Förtur? Jo men visst. Jag vet många människor som redan fått vaccinet före oss med förtur. Så jag hinner väl få den där sviniga influensan och dö till på köpet innan vaccinet nått min kropp:-/

Vaccinera min treåring? Ja, det är väl lika bra tänkte jag så jag frågade en av fröknarna på dagis om hon hört något om barnen ska få vaccin genom förskolan eller om vi själva ska ta kontakt med våran vårdcentral? Svaret jag fick av denna unga vikariefröken var: "Jag har inte hört så mycket om vaccineringen, jag vet inte om det är så bra för min kompis kompis hamnade i koma efter sprutan."

Hmm, på det svaret blev jag inte så mycket klokare!