Maktlös

När jag och Klanten levde under samma tak kände jag mig ofta matt och trött på att alltid försöka ordna upp allting. Trött på att själv se till så att alla räkningar var betalda, så att vi hade mat hemma, så att allt flöt på och att vårt hem inte såg ut som en mess. Jag tog större delen av ansvaret om vår dotter och såg till så att hon fick sina behov tillfredsställda. Jag lämnade och hämtade på dagis, nattade henne, såg till att hon hade hela, rena kläder osv. Det tärde ibland på krafterna att vara ensam förälder i ett förhållande. Jag var ofta rädd att min ilska och frustration över Klanten skulle gå ut över min lilla unge och det gjorde de tyvärr ibland.

När Klanten körde sina egna race och åkte ut härifrån och när han sedan pluggade på annan ort, ja då blev jag ensam förälder utan ett förhållande. Jag tog så gott som hela ansvaret för vår lilla dotter vad det gällde allt. Jag kände då en rädsla över att inte räcka till. Jag ville ge min dotter det bästa och göra allt gott för henne. Det var inte alltid så lätt när energin rann ur mig och jag stundtals kände ett stort behov av att få andas ut och bara vara jag. Egentid. Jag hade snälla människor runt mig, tack och lov, som ibland fick ställa upp som barnvakter och lite avlastning. Vid dessa tillfällen fick jag dåligt samvete över att jag inte själv tog hand om mitt barn då. Jag hade svårt att koppla av när jag var utan henne.

Nu när jag och Klanten delar på större delen av ansvaret över vår dotter så saknar jag henne väldigt mycket när hon inte är med mig. Det värsta är att hon saknar mig väldigt mycket också och även det gör att jag inte kan koppla av utan henne. Jag önskar ju att hon ska känna sig trygg med sin pappa och jag hoppas verkligen att hon gör det. Men jag oroar mig och bekymrar mig mycket över att hon ska fara illa när hon inte är med mig. Jag är rädd att hon ska avsky mig för att hon inte får vara hos mig hela tiden. Ibland när hon är hos mig är hon så fruktansvärt ilsken på mig. Hon sparkar, skriker och slåss och testar mig konstant. Jag undrar om det bara är "vanligt trots" eller om det är något annat som ligger bakom? Hon är ännu för liten för att kunna förklara varför hon är arg och det får mig att känna mig maktlös.