Jag är bäst!

På att simma!
Av oss två.
Vi var och simmade i förrgår.
Han kom en halvtimme före mig till badhuset.
Han bytte väl om och simmade lite
men när jag kom till bassängen var han nere på relaxavdelningen.
När jag simmat runt tjugo längder kom han till bassängen.
Han hoppade i och simmade.
Han knallade runt och snackade mellan varje längd.
Efter ca fyra längder gick han upp och satte sig.
Efter trettio längder gick även jag upp.
Jag satte mig brevid honom och sa att jag är bättre än honom på att simma.
Han förstod inte vad jag menade.
Han påstod att han simmat en jäkla massa längder innan jag ens kom till badhuset.
Skitsnack!
Det kan han omöjligt ha hunnit!
Jag frågade varför han inte bara erkände att jag är bättre än honom.
Han vägrade erkänna.
Trots att han första gången vi simmade tillsammans gav upp efter tolv längder.
Jag simmade tjugo då.
Han sa att han inte visste att det är en tävling.
Han sa att han inte visste att man ska simma så mycket man orkar tills man är slut.
Han vekar inte fatta någonting.
Såklart det är en tävling och erkänn bara att jag är bäst!
Att jag vann!

Julafton...

...firades i Värmdöskogen tillsammans med min dotter,

hennes far, farbror, farmor, farfar, gammelfarmor, gammelfarfar och gammelfarbror.

Allt var lugnt och skönt och tomten kom såklart en stund efter Kalle Anka och god julmat.

Min dotter var inte det minsta rädd eller blyg för tomten.

Nejdå, hon hjälpte honom att dela ut julklapparna och de flesta var såklart till henne!

Snön låg vit på marken.

Farmor och farfar hade dekorerat hela trädgården med kulörta lyktor

som alltid.

Lillskrutt slocknade snabbt men sent.

Hon sussade sött men kräktes på natten.

För mycket julgodis och en envis hosta som bidrog.

Hon sa yrvaket,

ja, kanske halvt i sömnen:

"mamma...är du verkligen"

"verkligen vaddå?" sa jag

"Är du verkligen här?" svarade hon

och sedan somnade hon om.

Kattens tur

I måndags morse var jag inne hos katten och gav henne mat.

Jag städade upp efter henne och borstade henne en stund.

Hon spann som fan och stortrivdes!

Sällskapssjuk.

Vid lunchtid ringde vackra V´s son:

"Katten är borta nu, det gick lugnt och fint till"

Inte visste jag att det var sista måltiden jag serverade.

Sov sött lilla katt!

Vackra V

Min vackra tant

for till himmelen i natt

så när jag kom i morse var hon borta.

Kvar

finns hennes katt.

Sov sött

...

Lucia

Igår var det ju Lucia och idag firades det på dagis.

Barnen var så söta och duktiga och finast av alla var såklart våran lillskrutt!

Hon var, precis som större delen av barnen, utklädd i vitt linne och ljuskrona.

Ljuskronan var lite stor och när kompisen tappade sitt ljus så skulle lillskrutt vara snäll

och ta upp det från golvet, då ramlade lillskrutts krona ner över huvudet

och hamnade runt halsen :-)

En större flicka hjälpte henne att få på kronan rätt igen.

Resten av lussandet stod lillskrutt och petade i näsan :-)

Fina julsånger sjöng de också

och vi var många stolta föräldrar som tittade på.

Efteråt spelade några föräldrar teater

och sedan blev det fika med gröt, lussekatter,

pepparkakor och glögg.

Mysigt!

Skärholmens loppis

Fast den heter någonting med Vår...vårgårda...vårberg...vårby...vårtgård? Skitsamma, ni vet vilken loppis jag menar va?

Jag har en jäkla massa prylar och kläder som jag skulle vilja sälja på loppis. Jag har också bestämt mig för att försöka köpa de flesta julklappar begagnat, second hand så att säga.

Så i söndags bestämde vi oss för att åka till Skärholmen och gå på deras gigantiska loppmarknad.
Där var det fullt av loppisstånd med massor av skitgrejor och en del fina, bra saker. Flera av försäljarna var vänliga och snälla mot våra små flickor. Flera av försäljarna var så fruktansvärt otrevliga och elaka mot våra små flickor. Flera av försäljarna verkade avsky barn. Flera av försäljarna blev arga på våra små flickor när de tittade och rörde deras grejor. Deras jävla skitgrejor som ingen ändå någonsin kommer att köpa! Flera av försäljarna plockade undan sina grejor just för att våra små flickor rörde vid dem och tittade.

Njae, jag fick inget vidare intryck av denna loppmarknad! Men jag ska ge den en chans till, när inte våra fina små flickor är med. Kanske.

Ullared

Jag har ett svagt minne över att jag en gång som liten varit där med mormor. Men helt säker är jag inte! Kära mormor grållakula blev död och begraven för halva mitt liv sedan. Därför kan jag inte fråga henne om vi faktiskt en gång var i Ullared.

Jag har läst i tidningarna att det går en dokusåpa på TV om just Ullared. Igår så zappade jag runt lite bland kanalerna och fann detta omskrivna program. Jag slöglodde en stund och mådde riktigt dåligt över detta hemska ställe och alla tokiga människor som trängdes där. Jag bestämde mig för att aldrig någonsin åka till Ullared! Jag bestämde mig för att aldrig mer titta på denna dokusåpa!

Så skönt..

...det är att ibland vara helt själv!

Min dotter är hos sin far över natten.

Så efter en jobbig start på dagen, med en dotter som grät när jag skulle gå, och en vanlig dag på jobbet, knallade jag in på stadsmissionen och strosade runt i en timme. Jag fyndade julklappar till fem och tog sedan tuben till Högdalen.

Där gick jag till badhuset och upptäckte att mitt badkort var tomt, slut. Bara att hosta upp kosing till ett nytt, aj, det sved i plånkan men kvittot ska jag lämna in till min chef. Och få lite friskvårdsbidrag. Jag simmade och trängdes med gamla damer, åh, de simmade sååå långsamt! Jag simmade om dem gång på gång och efter 22 längder tröttnade jag. Jag bastade länge och rörde mig sedan hemåt.

Här hemma fixade jag till det lite, gjorde musli (som blev bränd) och bakade en plåt med pepparkakor (som blev lagom bruna). Kakorna ska jag ta med mig till jobbet i morgon, då ska det bjudas minsann! Men först ska jag sova så skönt, så skönt, alldeles själv! Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Hysteriskt utbrott

I tisdags hämtade jag lillskrutt på dagis, hon hade varit hos sin far sedan i fredags. Hon var inte på sitt bästa humör när jag hämtade henne, kanske hade hon inte sovit middag. (Eller så var det hennes vanliga ilska gentemot mig, vad beror den på? Känner hon att jag sviker henne för att hon inte får vara med mig jämnt?)

Hur som helst så begav vi oss hem till våra vänner i Örby. De har en dotter som är några månader äldre än min och för några månader fick de en liten dotter till. En flicka som föddes ute på gatan! De hann helt enkelt inte in till förlossningen så pappan i familjen fick agera barnmorska. Jag hade inte träffat familjen sedan i mars och ännu inte sett det nya underverket så det var verkligen på tiden! Vi blev bjudna på god mat och hade det trevligt även om äldsta tjejen fick några knasiga utbrott. Hon kastade saker runt sig, skrek och surade och det kändes faktiskt ganska bra att det inte bara är min treåring som är sådan ;-) Minstingen var ursöt och så himla lätt att bära, som en dunkudde. Jag har svårt att minnas att lillskrutt någonsin varit så lätt.

Vi blev hemskjutsade av pappan när det var dags att sova. Kvällen hade gått så snabbt och det blev lite sent för lillskrutt. Hon och jag slocknade tillsammans och på morgonen åkte vi till dagis. Resan dit gick bra och vi hade det roligt, vi var båda på gott humör. Tills hennes ytterkläder var avtagna och det var dags för mig att vinka av henne på dagis. Då mer eller mindre bröt hon ihop och grät och skrek att hon ville följa med mig. Jag försökte förklara för henne att jag var tvungen att åka till mitt jobb. Hon godtog inte det, nej, hon är för liten för att förstå sådant. Lillskrutt tog på sig alla sina kläder igen med en väldig fart och gråtande envisades hon med att hon skulle följa med mig. Aj, aj, aj, det skar i hjärtat på mig och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Dagisfröken hade aldrig sett min dotter så upprörd och hon visste inte heller vad vi skulle ta oss till.

Till slut var jag tvungen att gå och det enda som ringde i mina öron på väg till bussen var min dotters gråt. Samvetet gnagde i bröstet på mig och väl framme vid bussen upptäckte jag att jag glömt min väska på dagis. Jäkla skit! Jag fick tyvärr gå tillbaka och jag försökte smyga så gott jag kunde. Jag hukade under fönstret men min lilla dotter fick såklart syn på mig. Åh, hon trodde förstås att jag ångrat mig och kom tillbaka för att hämta henne. Stackars liten! När hon förstod att så inte var fallet grät hon hysteriskt och hulkade. Usch, jag kände mig som världens elakaste mamma när jag åter var tvungen att lämna henne för att den satans plikten kallade. Jag fick puss, kram och klapp av en gråtande flicka som såg på mig med bedjande ögon. När jag kom till bussen igen så hörde jag ett skrik så högt så högt så högt. Jag förstod att det var min dotter som skrek ut sin förtvivlan och jag ville bara gråta själv.

Efter en stund så ringde den snälla fröken upp mig och berättade att min dotter lugnat ner sig och att hon var glad igen. Skönt att höra och jag kunde jobba på med lite lättare samvete. Hela dagen grubblade jag på vad denna separationsångest kommer ifrån och jag grubblar ännu. För övrigt så är hon nu med sin pappa igen och jag har inte träffat lillskrutt sedan den hemska gårdagsmorgonen. Jag har pratat med henne i telefon idag och hon verkade glad och välmående. Hon lagade mat och hade det kul med sin far. I morgon är det fredag och då är det min tur att få ha min lilla dotter igen.