Sankta Lucia...

...och terrordåd i Stockholm?

Jag jobbade in lunchen och gjorde allt jag kunde för att hinna till det årliga luciafirandet på dagis i går. Jag hann i tid, gott och väl och tack och lov! Tur var det får man säga, för annars skulle det nog varit en ledsen liten tomtetjej i luciatåget. Vi föräldrar, syskon, farmödrar och allt vad det var satt i gympasalen och väntade med spänning på att våra små begåvningar skulle komma in och sjunga för oss. Gammelfarmor Bittan var på plats! Roligt att hon kom! Förra året virrade hon bort sig och missade hela lussefirandet. När barnen kom in och ställde upp sig såg jag hur min dotter letade och sökte med blicken efter sina päron. Jag såg hur glad och lättad hon blev när hon fick syn på mig! Det värmde i hjärtat. Tyvärr hade hennes pappa somnat med en ljudbok i öronen och missade lussandet:-( Hans förlust!

Idag lämnade jag barnen tidigt på dagis och tanken var att "Kompis" skulle hämta dem. Men... han ringde på förmiddagen och berättade att hans dotter skulle hem till en dagiskompis och att min dotter inte var välkommen dit. Knepiga föräldrar tycker jag, att värdera barn så olika. Den ena får vara med men inte den andra! Jag grubblade på detta hela dagen och har svårt att förstå hur "Kompis" kan gå med på och tollerera det... Själv vill jag alltid vara så rättvis som möjligt och ska den ena få, så ska den andra också.

Jag hämtade min lilla dotter på dagis och hon började gråta när hon fick se mig. Stora tårar och hon frågade mig varför inte hon fått följa med hem till den andra tjejen? Jag kunde inte svara på detta utan försökte muntra upp min lilla älskling så gott jag kunde. På vägen hem berättade hon att hon inte brukar få vara med och leka med dessa flickor på dagis heller. När jag frågade vem hon brukar leka med då, svarade hon "jag brukar leka med mig själv". Ja, en själv är väl kanske ens bästa vän men jag hoppas verkligen att det inte är sant att hon inte har kompisar att leka med! Jag tror att hon har vänner men just idag kände hon sig nog väldigt ensam! Hur som helst så hade jag och min dotter en mysig kväll.

Och jag föraktar i min bittra själ, vuxna människor, föräldrar som bidrar till barns utanförskap. Barnen är trots allt bara fyra-fem år och de borde fortfarande kunna leka fler än bara två och två! Om inte annat så tycker jag att vi vuxna ska lära dem att inte lämna någon utanför!

Som ni märker så är dessa saker viktigare i mitt liv än terrordår, hemskt va? Men terrordåd känns så jäkla overkligt att jag knappt ens vill tänka på det

Jag lever fortfarande!

Bara det att dygnet har för få timmar, speciellt så här innan jul! Det ska drickas glögg, köpas klappar, bakas pepparkakor, ätas julbord, firas lucia, jobba, jobba, jobba med möten hit och dit och folk är sjuka= jobba ännu mera! För lite tid att blogga på helt enkelt men jag kommer igen, när det lugnat ner sig!

Kram kram kram kram kram kram kram