Getingar och brända pengar

Den senare delen av sommaren har vi haft riktig invasion av getingar i vår stuga på landet. Jag har dödat, i genomsnitt 6 stycken getingar/dag, inomhus och minst lika många utomhus. Jag är inte rädd för getingar mer än för min dotters skull. Men jag känner ingen större sympati för de svart/gulrandiga varelserna. De stör mig enormt mycket. Jag har ställt ut små fällor, flaskor med saft i, för att få de jobbiga krypen att drunkna. Jag har letat med ljus och lykta efter deras bo men inte hittat det. Sambons farbror tog sönder två bon på Bittans vind tidigare i somras. Kanske är det dessa hemlösa getingar som irrar runt?

Den här helgen har jag och min dotter varit kattvakt i hennes farföräldrars hus. Min sambo skulle ha en helhelg i vår stuga tillsammans med ett gäng festglada kompisar. Därför passade det bra att jag och dottern kunde fly fältet hit. Min dotters bonus farföräldrar är kattvakt i grannhuset, så tidigare idag gick vi över och hälsade på dem. När vi skulle gå därifrån såg jag att en geting krypit in i min dojja. Jag tog ut skon i köket och försökte få ut det lilla flygfät i slasken. Det gick inget bra, den jäveln stack mig i lillfingret. DEt brände som eld och mitt lilla finger såg ut som en prinskorv.

Förra veckan fick vi våra efterlängtade löner. Sambon har bara jobbat till och från och fick därför bara några tusenlappar. Jag är föräldraledig (utan ersättning) och har också bara kunnat skrapa i hop knappt 8 lakan genom att jobba extra på timmar. Tillsammans blir dessa pengar mindre än hälften av vad vi får ut en månad då båda jobbat heltid. Det innebär så klart att man måste leva sparsamt. Tyvärr har min sambo inte förstått det så han brände upp en hel del på skit så fort lapparna kommit ut ur bankomaten. Jag handlade hem en del mat och betalade alla våra räkningar. Dessutom köpte jag en del saker som vår dotter måste ha nu när hon börjat på dagis.

Summan av kardemumman blir att efter alla utgifter så var det inte många kronor kvar. Jag pratade med sambon för en stund sedan och han berättade då att han bränt den sista tusingen i helgen. Tack o lov har jag satt undan pengar till ett busskort jag måste ha när jag om ett par veckor börjar jobba. Vi behöver mjölk och en del andra saker så tråkigt nog blir jag tvungen att nalla av busspengarna. Jag är trött på att det är så här varje månad, jag försöker få allt att gå ihop medan sambon slösar allt han kan på sina dåliga vanor och laster. Utan att tänka efter innan, utan att bry sig. Fy fan!

Bananflugornas drottning

Ja, det skulle man kunna kalla min svärmor för.

Min svärmor (vars son jag enbart är sambo, ej gift med) har gröna fingrar. Hon älskar att driva upp växter och odla grönsaker och hon är bra på det också. Hennes tomt är full av stora krukor med alla möjliga vackra blommor i. Hon har ett stort växthus där hon driver upp tomater, gurkor, ärtor, örter, physalis och annat smått och gott. Hon har flera fruktträd i sin trädgård. Jag tar med glädje emot vad hon har att ge från sin skörd. Min svärmor tillbringar en stor del av sin lediga tid just i detta växthus. När hon inte är ute i skogen och plockar bär eller svamp förstås. För det är också en av de bästa sakerna hon tycker om att göra. Hon knallar ut i skogen så gott som dagligen hela sommaren och hösten. Hon är borta i timmar och kommer sedan hem med gula kantareller, lingon och miljoner blåbär. Och allt annat ätbart som skogen för tillfället har att bjuda på.

Det är bara en lite mindre bra detalj med det hela. Min svärmor tar inte reda på allt hon plockat och skördat. Hennes hem är fullt av skålar med frukt och grönsaker, byttor med bär och brickor med svampar. Det innebär att hennes hem också är fullt av bananflugor. De lever och frodas i hennes fruktskålar som ibland svämmar över av förfaren frukt. De surrar och irriterar och förökar sig i en rasande takt. Denna tid på året, brukar det första jag gör när jag kommer på besök, vara att söka rätt på de små jävliga bananflugornas gömmor. Sist jag var här hittade jag deras uppkomstkälla, i ett par ruttna gamla kiwisar, längst ner i en av fruktskålarna. Där kryllade det av små gulvita larver och ännu fler fullt utvecklade flugor. Denna gången fann jag dem runt gamla äpplen och i en bytta med lingon.

Sådana här saker kan ju vara lite känsliga att ta upp med sin svärmor men jag har gjort några försök. Jag har påpekat för henne att det kanske vore bättre om hon förvarade frukt, bär och grönsaker, som inte ska ätas de närmsta dagarna, i kylskåpet. Hon lyssnade nog inte på vad jag sa. Min sambo sa en gång till sin mamma att frukten faktiskt ruttnar om den ligger framme för länge. Då kom hon med ett ganska lustigt (och förlåt; korkat) svar: "Frukt ruttnar inte alls för det innehåller inte fett" :-) Hmm...

Nåväl, jag tycker om min svärmor, tro inte annat! Men jag tycker inte om hennes bananflugor!

Jag röker...

...och jag skäms som en gris!
Jag började röka lite i smyg så där för att det var spännande och tufft(?) när jag var fjortis. Jag och en kompis köpte ett paket cigg, cyklade iväg till Hjälmsätter, satte oss på stranden och drog i oss nästan hela paketet på en gång. Nickokickade låg vi där illamående och utslagna. Inte blev jag avskräckt för det, nej då, jag fortsatte blossa på. En dag när jag kom hem hade min pappa ställt ett paket med röda prince på köksfläkten. Själv rökte han vita prince därför reagerade jag direkt på att paketet som stod där var röda. Jag gick in på mitt rum och tittade i min skjortficka där jag hade lagt mitt paket. Det var borta! Jag var avslöjad och skammen var stor. Jag ljög ihop en liten story för pappa att det var grannkillens paket som jag tagit hand om. Tror ni att pappa gick på det?

Några år senare blev jag tillsammans med en kille som aldrig någonsin tagit ett bloss. Han var en riktig antirökare och han hatade lukten från mina cigaretter. Varje gång jag hade rökt fick jag lov att noggrannt tvätta händerna och borsta tänderna. Annars blev det inga pussar :-)
Han tjatade på mig och trackade mig hela tiden angående min rökning. Tror ni att jag slutade för det? Jag började smygröka för honom istället och använde klädnypa att hålla ciggen med så att det inte skulle lukta om mina fingrar.

När det ytterligare några år senare tog slut mellan mig och killen, då helt plötsligt fick jag för mig att sluta. Det gick hyfsat bra ända tills jag började övningsköra med min kära mentholrökande kusin. Jag kunde inte låta bli att tigga till mig cigg av henne, jag skyllde på nervositet inför körningen. Ja, så var det kört igen då men numera rökte jag mentholcigaretter istället.

För snart tre år sedan, när jag insåg att jag var gravid, då slutade jag röka på riktigt. Jag tog något enstaka bloss och fick jordens ågren. Skräckbilder dök genast upp i mitt huvud på ett missbildat barn. Något sådant ville jag absolut inte vara skyldig till. Därför var det väldigt lätt att ge upp rökningen helt. Dessutom blev jag illamående så fort jag kände lukten från cigarettrök. Nästan nio månader senare fick jag då en välskapt liten dotter. Jag ammade henne i hela 15 månader och rökte inte ett dugg på den tiden. Jag rökte inte de följande månaderna heller och hade inte en tanke på att börja igen. Så kom jag då in i en rörig, nedstämd period och då tog jag dumt nog till en cigarett som tröst. Det smakade illa och jag fick dåligt samvete efteråt, så jag skippade det där med cigg.

I oktober förra året drog vi iväg på våran långresa. Livet blev en fest kan man säga och jag började feströka. Illa illa för inte fan kunde jag hålla mig ifrån ciggen dagen efter heller. Så nu är jag en mycket skamsen vardagsrökare. Jag har gjort ett halvhjärtat försök att sluta röka nu i somras men korkad som jag är så åkte jag dit på en fest igen. För en gång rökare, alltid rökare. Man måste nog ha världens bästa själkaraktär för att kunna hålla de där äckliga blossen till enbart fest. Och det har inte jag!

Jag vet att jag måste sluta röka men jag skjuter upp det hela tiden. Jag vet att jag är en usel människa. Jag vet att ciggen är dåliga för min hälsa och min ekonomi. Jag vet att det luktar fördjävligt om en när man blossat. Jag minns hur jag verkligen avskydde att mina föräldrar rökte när jag var liten. Jag klippte ut all varningspropaganda jag kunde hitta och tejpade upp vid köksfläkten. Likt förbannat tänker jag nu gå ut och dra i mig en äcklig, giftig cigarett. Tur att det finns tvål och tuggummin som tar bort den värsta stanken.

Disklista

I vårat lilla hem ser arbetsfördelningen på hemmaplan ut så här
(i stora drag och väldigt kortfattat) ;
Jag gör det mesta!
Han gör knappt ett skit!

För några veckor sedan bestämde jag mig för att göra en disklista så att vi kunde hålla koll på vems tur det var och helst diska varannan gång. Listan ser ut ungefär så här;
mitt namn står 26 ggr
hans namn står 3 ggr ( han har skrivit sitt namn 6 ggr men hälften av dessa ggr var jag och lilltjejen bortresta så enligt mig räknas dessa inte)

Så, vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att har du ingen pli på din sambo så är en disklista totalt meningslös!

I ett tidigare förhållande jag hade så turades vi verkligen om att diska. Jag diskade efter en måltid, han väntade och tog hand om sin disk när alla rena tallrikar, glas, bestick, skålar och kastruller var slut i skåpen. Visst var vårt kök belamrat med disk och ibland små surrande flugor och visst luktade det mindre gott men det var i alla fall rättvist!

Jag var inte fullt så pedantisk på den tiden och jag stod på mig mycket bättre. Numera klarar jag tyvärr inte av att se röran och ännu mindre att känna stanken. Så därför har jag alldeles nyss tagit hand om ett par dagars disk igen, som jag faktiskt tänkt spara till sambon. Det värsta av allt är ju att det är precis det han vet och räknat ut. Dumma jag!

Inskolning och duvpaj

I dag var första dagen på lilltjejens dagisinskolning. Både hennes pappa och jag var med. Stället var fint, personalen trevlig och ungarna gulliga. Allt kändes helt rätt och jag tror vår dotter kommer att trivas som fisken i vattnet! Hon sprang fram till alla barn hon såg och började leka.

Efteråt käkade vi lunch och sedan slocknade dottern, utmattad av all lek, i vagnen. Jag och sambon tänkte shoppa lite men det blev inte så mycket av med det. Vi trodde att vi båda skulle få våra löner idag men nej då, vi verkar få vänta tills i morgon.

När vi kom hem fikade vi hos sambons farföräldrar och sedan tog jag och dottern en sväng i skogen. Skörden var ungefär lika stor ssom gårdagens. Trist bara att min busiga unge hällde ut det mesta på golvet när vi kom hem!

Nu har vi gjort diverse märkliga delikatesser, bl a maroccansk duvpaj fast med kyckling som substitut för duva, då sambon inte hann fånga någon :-) Vi ska gå upp till farföräldrarna nu och avnjuta det hela med lite gott vin!

Lingon minsann men kantarellerna då?

Jag knallade ut i skogen för en stund sedan medans min dotter låg och sov middag. Jag tänkte att det kunde vara skönt att leta bär i lugn och ro, utan henne i släptåg. Jag tänkte fel! Jag upptäckte att det är mycket roligare i skogen när hon är med! Vi går ut i skogen flera ggr i veckan och hon stortrivs verkligen där ute. Hon älskar att springa runt bland stenar och träd och hon tycker det är kul att gömma sig. "Bubu borta, mamma! Bubu borta!" Säger hon.

Dagens skörd; ca 3 dl lingon och en näve blåbär. Jag fyller sakta men säkert på mitt bärförråd. Önskar bara att jag kunde hitta ett gäng gula kantareller, men nej då, de skyltar med sin frånvaro! Jag har väl inte de rätta kantarellögonen som grannen brukar säga. Jag har bara hittat riktigt många kantareller en enda gång i mitt liv. Det var ungefär 10 år sedan i skogarna utanför Vingmutter. Dåvarande snubben och jag hade just separerat (om jag inte minns fel) och jag var hemma hos gemensamma vänner till oss för att äta upp mig lite :-) Mina vänner jobbade på dagen så jag var själv i stugan. Jag passade på att ge mig ut i skogen och vips; Där stod det en hel armé full av gyllengula kantareller. Jag plockade en hel kasse full och gick sedan hem till vännernas hus, nöjd och belåten!

Året efter ville jag visa min kära kusin mitt fantastiska kantarellställe. Vi packade in oss i hennes bil, hon, hennes son, hennes bror (även han min kusin) och jag. Vi åkte ut mot skogen. Vi parkerade bilen på ett lämpligt ställe, tog våra påsar och knallade iväg. Alla följde efter mig för det var ju jag som visste vart skatten fanns. Jo, just det! Mitt lokalsinne har aldrig varit det bästa, snarare det sämsta, så pass att sämre får man leta länge efter. Det fick vi även göra efter mitt kantarellställe! Brorsan-kusinen tröttnade och gav sig iväg åt ett eget håll. De andra fortsatte följa efter mig. Efter lång vandring och mycket letande hittade vi i alla fall kantareller så att det skulle räcka till varsin smörgås. Vi fick lov att vara nöjda så för vi insåg att mitt ställe skulle vi aldrig finna.

Det började skymma och vii bestämde oss för att gå tillbaka till bilen, hmm...vart fan hade vi ställt bilen? Platsen vi parkerat på var försvunnen, vi kunde inte hitta tillbaka helt enkelt. Även brorsan-kusinen var puts väck! Så vad göra? Jo, efter mycket om och men lyckades vi ta oss till ett hus. Vi stod utanför och velade en bra stund innan jag, kusinen och sonen i samlad trupp gick och knackade på. En trevlig kvinna öppnade och när vi förklarat för henne erbjöd hon sig att köra oss till parkeringen där hon misstänkte att vi ställt bilen. Den snälla människan hade rätt, både bilen och brorsan-kusinen fanns där hon trodde. Tacksamma men en aning skamsna begav vi oss hem igen och där gjorde vi de godaste kantarellmackorna vi någonsin ätit!

Denna svamp bör ej förväxlas med en kantarell!

Smördegsinbakade rotfrukter

Oj, vad gott! Vi var på bröllop för ett par veckor sedan. Min kära kusin gifte sig äntligen med min kompis som jag fört henne samman med. Allt var så fint och perfekt! Solen sken när den skulle och brudparet spred mycket glädje! Maten var dessutom kanongod. Det bjöds bl a på rotfrukter inbakade i smördeg.

Igår kände jag och sambon för att göra sådana rotfrukter. Vi skulle grilla på kvällen tillsammans med bror min och sambons farföräldrar och vår lilla dotter förstås. Vi ville ha dessa rotfrukter till så jag googlade och efterlyste recept. Jag lyckades inte få tag på något så jag fick helt enkelt göra det hela på känn. Resultatet blev lyckat!

Här är min egen variant på Smördegsinbakade rotfrukter, 10 knyten;

10 små plattor fryst smördeg
7 medelstora potäter
2 stora morötter
2 palsternackor
1 gul lök
örtsalt
vitpeppar
olja
smör
äggula
grovsalt

Riv rotfrukterna grovt, hacka löken, stek lite lätt i blandning av olja och smör. Smaka av med örtsalt och vitpeppar. Kavla ut smördegsplattorna och lägg i rotfrukterna, gör små knyten och lägg på en plåt med smörpapper. Pensla med äggula och strö lite grovsalt på varje knyte. Kör in i ugnen på ca 175 grader. Ta ut dem när de blivit frasiga och gyllenbruna. Servera till kött (om du inte som jag är vegetarian). Ha gärna rödvinssås och en god sallad till!

Dear Somchai, "Mr Sunshine"

Somchai må vara en av de snällaste och gladaste personerna jag träffat och fått lära känna. Han skiner lika vackert som solen med sitt stora léende med bländande vita tänder och sina bruna vackra ögon. Vi träffades på vår nyfunna paradisö en dag i januari 2006. Han arbetade där och servade oss på bästa sätt. Så fort vi satt på serveringen kom han springandes med sitt thai-engelska lexikon och frågade ut oss om allt han ville veta.

Nästan två år senare träffades vi där igen. Han jobbade inte längre kvar på ön, han hade inte kommit överens med bossen som ansett honom vara för social. Hur som helst så kom han dit igen för att vi var där. Det blev ett kärt återséende och vi hade trevliga soliga dagar och ljumma kvällar tillsammans. I goda vänners lag. På en strand under en hög himmel och cikador som spelade för oss.

Vi betraktade månen och Somchai sa att månen är nästan lika stor som ön vi var på. Vi förklarade att vi ser samma måne från vårat kalla Europa och att den är bra mycket större än så. Han funderade länge och blev ganska tagen över informationen han fått. Själva blev vi rörda av hans fina naiva tankar och oskuldsfulla sätt att vara på.

En av våra sista dagar på ön begav sig Somchai och jag ut på havet i en skranglig gammal kanot. Vår vän Ralph (som ni kommer att få veta mera om senare) simmade. Hans mål var en ö vid horisonten mittemot. En ö som beboddes av "seagypsys", ett fiskarfolk. Vi ville inte att han skulle simma dit ensam, utan någon som kunde rädda honom ifall orken tröt, så vi tog kanoten och hängde på. Simturen gick bra men det tog ett par timmar.

På ön mittemot visade Somchai oss runt och presenterade oss för de som bodde där. Vi köpte friterad banan och kollade runt på ön. Där var fullt av skräp, gamla glasskärvor och annat som flutit iland. Vi promenerade till en kokosodling där ägaren hade en tam hornbill. Vi blev bjudna på sött kaffe och vi köpte varsin flaska kokosolja innan vi tre begav oss tillbaka till vårat paradis i kanoten.

Ett par veckor senare åkte vi till Somchais hemby i södra Thailand för att hälsa på. Få där hade tidigare sett falanger med bleka trynen så folk vallfärdade nästan för att få se en skymt av oss. Vi blev mycket vänligt bemötta och nyfikenheten bland byns invånare var stor. Inte många kunde engelska och våran thailändska är för usel för att vi ska kunna föra en längre konversation. Det spelade ingen roll, människorna tyckte om oss ändå.

Vi fick bo tillsammans med Somchai i hans systers enkla hus som stod tomt. Somchai lagade enkel men god mat till oss varje dag. Vi besökte hans barndomshem där han fortfarande bor tillsammans med sina föräldrar. Hans föräldrar tog emot oss med öppna armar och många släktingar var där för att få en skymt av oss. Föräldrarna äger ett gummiplantage där Somchai hjälper till då turistsäsongen i Thailand är över.

Somchai ringde mig igår. Jag hade skickat honom ett sms där jag berättade att vi vill öppna ett guesthouse i hans land nästa år. Jag skrev att vi självklart vill ha honom med. Han var så glad när han ringde och det är så klart att han vill vara med! Dessutom har han utbildat sig till turistguide sedan vi sågs sist. Så om vår dröm går i uppfyllelse kan han starta sitt eget lilla kontor i anslutning till vårat guesthouse. Bortlängtan till varmare land och Somchais smile!