Jag knallade ut i skogen för en stund sedan medans min dotter låg och sov middag. Jag tänkte att det kunde vara skönt att leta bär i lugn och ro, utan henne i släptåg. Jag tänkte fel! Jag upptäckte att det är mycket roligare i skogen när hon är med! Vi går ut i skogen flera ggr i veckan och hon stortrivs verkligen där ute. Hon älskar att springa runt bland stenar och träd och hon tycker det är kul att gömma sig. "Bubu borta, mamma! Bubu borta!" Säger hon.
Dagens skörd; ca 3 dl lingon och en näve blåbär. Jag fyller sakta men säkert på mitt bärförråd. Önskar bara att jag kunde hitta ett gäng gula kantareller, men nej då, de skyltar med sin frånvaro! Jag har väl inte de rätta kantarellögonen som grannen brukar säga. Jag har bara hittat riktigt många kantareller en enda gång i mitt liv. Det var ungefär 10 år sedan i skogarna utanför Vingmutter. Dåvarande snubben och jag hade just separerat (om jag inte minns fel) och jag var hemma hos gemensamma vänner till oss för att äta upp mig lite :-) Mina vänner jobbade på dagen så jag var själv i stugan. Jag passade på att ge mig ut i skogen och vips; Där stod det en hel armé full av gyllengula kantareller. Jag plockade en hel kasse full och gick sedan hem till vännernas hus, nöjd och belåten!
Året efter ville jag visa min kära kusin mitt fantastiska kantarellställe. Vi packade in oss i hennes bil, hon, hennes son, hennes bror (även han min kusin) och jag. Vi åkte ut mot skogen. Vi parkerade bilen på ett lämpligt ställe, tog våra påsar och knallade iväg. Alla följde efter mig för det var ju jag som visste vart skatten fanns. Jo, just det! Mitt lokalsinne har aldrig varit det bästa, snarare det sämsta, så pass att sämre får man leta länge efter. Det fick vi även göra efter mitt kantarellställe! Brorsan-kusinen tröttnade och gav sig iväg åt ett eget håll. De andra fortsatte följa efter mig. Efter lång vandring och mycket letande hittade vi i alla fall kantareller så att det skulle räcka till varsin smörgås. Vi fick lov att vara nöjda så för vi insåg att mitt ställe skulle vi aldrig finna.
Det började skymma och vii bestämde oss för att gå tillbaka till bilen, hmm...vart fan hade vi ställt bilen? Platsen vi parkerat på var försvunnen, vi kunde inte hitta tillbaka helt enkelt. Även brorsan-kusinen var puts väck! Så vad göra? Jo, efter mycket om och men lyckades vi ta oss till ett hus. Vi stod utanför och velade en bra stund innan jag, kusinen och sonen i samlad trupp gick och knackade på. En trevlig kvinna öppnade och när vi förklarat för henne erbjöd hon sig att köra oss till parkeringen där hon misstänkte att vi ställt bilen. Den snälla människan hade rätt, både bilen och brorsan-kusinen fanns där hon trodde. Tacksamma men en aning skamsna begav vi oss hem igen och där gjorde vi de godaste kantarellmackorna vi någonsin ätit!
Dagens skörd; ca 3 dl lingon och en näve blåbär. Jag fyller sakta men säkert på mitt bärförråd. Önskar bara att jag kunde hitta ett gäng gula kantareller, men nej då, de skyltar med sin frånvaro! Jag har väl inte de rätta kantarellögonen som grannen brukar säga. Jag har bara hittat riktigt många kantareller en enda gång i mitt liv. Det var ungefär 10 år sedan i skogarna utanför Vingmutter. Dåvarande snubben och jag hade just separerat (om jag inte minns fel) och jag var hemma hos gemensamma vänner till oss för att äta upp mig lite :-) Mina vänner jobbade på dagen så jag var själv i stugan. Jag passade på att ge mig ut i skogen och vips; Där stod det en hel armé full av gyllengula kantareller. Jag plockade en hel kasse full och gick sedan hem till vännernas hus, nöjd och belåten!
Året efter ville jag visa min kära kusin mitt fantastiska kantarellställe. Vi packade in oss i hennes bil, hon, hennes son, hennes bror (även han min kusin) och jag. Vi åkte ut mot skogen. Vi parkerade bilen på ett lämpligt ställe, tog våra påsar och knallade iväg. Alla följde efter mig för det var ju jag som visste vart skatten fanns. Jo, just det! Mitt lokalsinne har aldrig varit det bästa, snarare det sämsta, så pass att sämre får man leta länge efter. Det fick vi även göra efter mitt kantarellställe! Brorsan-kusinen tröttnade och gav sig iväg åt ett eget håll. De andra fortsatte följa efter mig. Efter lång vandring och mycket letande hittade vi i alla fall kantareller så att det skulle räcka till varsin smörgås. Vi fick lov att vara nöjda så för vi insåg att mitt ställe skulle vi aldrig finna.
Det började skymma och vii bestämde oss för att gå tillbaka till bilen, hmm...vart fan hade vi ställt bilen? Platsen vi parkerat på var försvunnen, vi kunde inte hitta tillbaka helt enkelt. Även brorsan-kusinen var puts väck! Så vad göra? Jo, efter mycket om och men lyckades vi ta oss till ett hus. Vi stod utanför och velade en bra stund innan jag, kusinen och sonen i samlad trupp gick och knackade på. En trevlig kvinna öppnade och när vi förklarat för henne erbjöd hon sig att köra oss till parkeringen där hon misstänkte att vi ställt bilen. Den snälla människan hade rätt, både bilen och brorsan-kusinen fanns där hon trodde. Tacksamma men en aning skamsna begav vi oss hem igen och där gjorde vi de godaste kantarellmackorna vi någonsin ätit!
Denna svamp bör ej förväxlas med en kantarell!
No comments:
Post a Comment