Somchai må vara en av de snällaste och gladaste personerna jag träffat och fått lära känna. Han skiner lika vackert som solen med sitt stora léende med bländande vita tänder och sina bruna vackra ögon. Vi träffades på vår nyfunna paradisö en dag i januari 2006. Han arbetade där och servade oss på bästa sätt. Så fort vi satt på serveringen kom han springandes med sitt thai-engelska lexikon och frågade ut oss om allt han ville veta.
Nästan två år senare träffades vi där igen. Han jobbade inte längre kvar på ön, han hade inte kommit överens med bossen som ansett honom vara för social. Hur som helst så kom han dit igen för att vi var där. Det blev ett kärt återséende och vi hade trevliga soliga dagar och ljumma kvällar tillsammans. I goda vänners lag. På en strand under en hög himmel och cikador som spelade för oss.
Vi betraktade månen och Somchai sa att månen är nästan lika stor som ön vi var på. Vi förklarade att vi ser samma måne från vårat kalla Europa och att den är bra mycket större än så. Han funderade länge och blev ganska tagen över informationen han fått. Själva blev vi rörda av hans fina naiva tankar och oskuldsfulla sätt att vara på.
En av våra sista dagar på ön begav sig Somchai och jag ut på havet i en skranglig gammal kanot. Vår vän Ralph (som ni kommer att få veta mera om senare) simmade. Hans mål var en ö vid horisonten mittemot. En ö som beboddes av "seagypsys", ett fiskarfolk. Vi ville inte att han skulle simma dit ensam, utan någon som kunde rädda honom ifall orken tröt, så vi tog kanoten och hängde på. Simturen gick bra men det tog ett par timmar.
På ön mittemot visade Somchai oss runt och presenterade oss för de som bodde där. Vi köpte friterad banan och kollade runt på ön. Där var fullt av skräp, gamla glasskärvor och annat som flutit iland. Vi promenerade till en kokosodling där ägaren hade en tam hornbill. Vi blev bjudna på sött kaffe och vi köpte varsin flaska kokosolja innan vi tre begav oss tillbaka till vårat paradis i kanoten.
Ett par veckor senare åkte vi till Somchais hemby i södra Thailand för att hälsa på. Få där hade tidigare sett falanger med bleka trynen så folk vallfärdade nästan för att få se en skymt av oss. Vi blev mycket vänligt bemötta och nyfikenheten bland byns invånare var stor. Inte många kunde engelska och våran thailändska är för usel för att vi ska kunna föra en längre konversation. Det spelade ingen roll, människorna tyckte om oss ändå.
Vi fick bo tillsammans med Somchai i hans systers enkla hus som stod tomt. Somchai lagade enkel men god mat till oss varje dag. Vi besökte hans barndomshem där han fortfarande bor tillsammans med sina föräldrar. Hans föräldrar tog emot oss med öppna armar och många släktingar var där för att få en skymt av oss. Föräldrarna äger ett gummiplantage där Somchai hjälper till då turistsäsongen i Thailand är över.
Somchai ringde mig igår. Jag hade skickat honom ett sms där jag berättade att vi vill öppna ett guesthouse i hans land nästa år. Jag skrev att vi självklart vill ha honom med. Han var så glad när han ringde och det är så klart att han vill vara med! Dessutom har han utbildat sig till turistguide sedan vi sågs sist. Så om vår dröm går i uppfyllelse kan han starta sitt eget lilla kontor i anslutning till vårat guesthouse. Bortlängtan till varmare land och Somchais smile!
Nästan två år senare träffades vi där igen. Han jobbade inte längre kvar på ön, han hade inte kommit överens med bossen som ansett honom vara för social. Hur som helst så kom han dit igen för att vi var där. Det blev ett kärt återséende och vi hade trevliga soliga dagar och ljumma kvällar tillsammans. I goda vänners lag. På en strand under en hög himmel och cikador som spelade för oss.
Vi betraktade månen och Somchai sa att månen är nästan lika stor som ön vi var på. Vi förklarade att vi ser samma måne från vårat kalla Europa och att den är bra mycket större än så. Han funderade länge och blev ganska tagen över informationen han fått. Själva blev vi rörda av hans fina naiva tankar och oskuldsfulla sätt att vara på.
En av våra sista dagar på ön begav sig Somchai och jag ut på havet i en skranglig gammal kanot. Vår vän Ralph (som ni kommer att få veta mera om senare) simmade. Hans mål var en ö vid horisonten mittemot. En ö som beboddes av "seagypsys", ett fiskarfolk. Vi ville inte att han skulle simma dit ensam, utan någon som kunde rädda honom ifall orken tröt, så vi tog kanoten och hängde på. Simturen gick bra men det tog ett par timmar.
På ön mittemot visade Somchai oss runt och presenterade oss för de som bodde där. Vi köpte friterad banan och kollade runt på ön. Där var fullt av skräp, gamla glasskärvor och annat som flutit iland. Vi promenerade till en kokosodling där ägaren hade en tam hornbill. Vi blev bjudna på sött kaffe och vi köpte varsin flaska kokosolja innan vi tre begav oss tillbaka till vårat paradis i kanoten.
Ett par veckor senare åkte vi till Somchais hemby i södra Thailand för att hälsa på. Få där hade tidigare sett falanger med bleka trynen så folk vallfärdade nästan för att få se en skymt av oss. Vi blev mycket vänligt bemötta och nyfikenheten bland byns invånare var stor. Inte många kunde engelska och våran thailändska är för usel för att vi ska kunna föra en längre konversation. Det spelade ingen roll, människorna tyckte om oss ändå.
Vi fick bo tillsammans med Somchai i hans systers enkla hus som stod tomt. Somchai lagade enkel men god mat till oss varje dag. Vi besökte hans barndomshem där han fortfarande bor tillsammans med sina föräldrar. Hans föräldrar tog emot oss med öppna armar och många släktingar var där för att få en skymt av oss. Föräldrarna äger ett gummiplantage där Somchai hjälper till då turistsäsongen i Thailand är över.
Somchai ringde mig igår. Jag hade skickat honom ett sms där jag berättade att vi vill öppna ett guesthouse i hans land nästa år. Jag skrev att vi självklart vill ha honom med. Han var så glad när han ringde och det är så klart att han vill vara med! Dessutom har han utbildat sig till turistguide sedan vi sågs sist. Så om vår dröm går i uppfyllelse kan han starta sitt eget lilla kontor i anslutning till vårat guesthouse. Bortlängtan till varmare land och Somchais smile!
No comments:
Post a Comment