Hysteriskt utbrott

I tisdags hämtade jag lillskrutt på dagis, hon hade varit hos sin far sedan i fredags. Hon var inte på sitt bästa humör när jag hämtade henne, kanske hade hon inte sovit middag. (Eller så var det hennes vanliga ilska gentemot mig, vad beror den på? Känner hon att jag sviker henne för att hon inte får vara med mig jämnt?)

Hur som helst så begav vi oss hem till våra vänner i Örby. De har en dotter som är några månader äldre än min och för några månader fick de en liten dotter till. En flicka som föddes ute på gatan! De hann helt enkelt inte in till förlossningen så pappan i familjen fick agera barnmorska. Jag hade inte träffat familjen sedan i mars och ännu inte sett det nya underverket så det var verkligen på tiden! Vi blev bjudna på god mat och hade det trevligt även om äldsta tjejen fick några knasiga utbrott. Hon kastade saker runt sig, skrek och surade och det kändes faktiskt ganska bra att det inte bara är min treåring som är sådan ;-) Minstingen var ursöt och så himla lätt att bära, som en dunkudde. Jag har svårt att minnas att lillskrutt någonsin varit så lätt.

Vi blev hemskjutsade av pappan när det var dags att sova. Kvällen hade gått så snabbt och det blev lite sent för lillskrutt. Hon och jag slocknade tillsammans och på morgonen åkte vi till dagis. Resan dit gick bra och vi hade det roligt, vi var båda på gott humör. Tills hennes ytterkläder var avtagna och det var dags för mig att vinka av henne på dagis. Då mer eller mindre bröt hon ihop och grät och skrek att hon ville följa med mig. Jag försökte förklara för henne att jag var tvungen att åka till mitt jobb. Hon godtog inte det, nej, hon är för liten för att förstå sådant. Lillskrutt tog på sig alla sina kläder igen med en väldig fart och gråtande envisades hon med att hon skulle följa med mig. Aj, aj, aj, det skar i hjärtat på mig och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Dagisfröken hade aldrig sett min dotter så upprörd och hon visste inte heller vad vi skulle ta oss till.

Till slut var jag tvungen att gå och det enda som ringde i mina öron på väg till bussen var min dotters gråt. Samvetet gnagde i bröstet på mig och väl framme vid bussen upptäckte jag att jag glömt min väska på dagis. Jäkla skit! Jag fick tyvärr gå tillbaka och jag försökte smyga så gott jag kunde. Jag hukade under fönstret men min lilla dotter fick såklart syn på mig. Åh, hon trodde förstås att jag ångrat mig och kom tillbaka för att hämta henne. Stackars liten! När hon förstod att så inte var fallet grät hon hysteriskt och hulkade. Usch, jag kände mig som världens elakaste mamma när jag åter var tvungen att lämna henne för att den satans plikten kallade. Jag fick puss, kram och klapp av en gråtande flicka som såg på mig med bedjande ögon. När jag kom till bussen igen så hörde jag ett skrik så högt så högt så högt. Jag förstod att det var min dotter som skrek ut sin förtvivlan och jag ville bara gråta själv.

Efter en stund så ringde den snälla fröken upp mig och berättade att min dotter lugnat ner sig och att hon var glad igen. Skönt att höra och jag kunde jobba på med lite lättare samvete. Hela dagen grubblade jag på vad denna separationsångest kommer ifrån och jag grubblar ännu. För övrigt så är hon nu med sin pappa igen och jag har inte träffat lillskrutt sedan den hemska gårdagsmorgonen. Jag har pratat med henne i telefon idag och hon verkade glad och välmående. Hon lagade mat och hade det kul med sin far. I morgon är det fredag och då är det min tur att få ha min lilla dotter igen.