Tiden rinner iväg...

...och snart är man död och begraven.

Precis som en av mina barndomsvänner, hon blev nyligen död och begraven.

Min pappa ringde mig en kväll och berättade att hon dött. Han visste inte hur, bara att det gått fort.
Det kändes väldigt konstigt och jag blev ganska ställd.

Tjejen som dog hette Therese och vi gick i samma klass i nio år. Hon var född med en sjukdom, jag minns ej vad den heter men vi kallade den glasskelett. Hon led av benskörhet och kunde bryta ett revben bara av att hosta. Therese satt i rullstol och senare i permobil och hon var alltid beroende av assistenter.

Jag träffade på henne här inne i stan för några år sedan och det visade sig att hon också flyttat till Sthlm. Vi messade en del och fortsatte sedan att följa varandra på facebook.

Therese var en sprallig, glad tjej med massor av upptåg trots sitt handikapp. Hon har pluggat i USA, rest massor, träffat kändisar, bivit vald till miss inre skönhet bland annat. Hon har haft ett innehållsrikt liv och hon älskade glitter och glamour :)

Jag bestämde mig för att åka hem till min barndomsort och gå på begravningen. Vi var 6 tjejer i klassen och vi fem som finns kvar kom. Ett par av killarna var också med. En av tjejerna hade samlat in pengar från alla gamla klasskompisar till en krans.

Innan begravningen gick jag och min gamla bästis till min mammas, mormors, morfars och mosters gravar för att tända ljus, då såg vi en citronfjäril fladdra över höstlöven i oktober. Kanske en hälsning från Therese?

Begravningen var mycket fin och kyrkan var fullsatt. En kille sjöng otroligt bra och vi blev väldigt rörda. Thereses kusin och bästa vän höll ett långt, gripande tal. På kistan fanns en målad vattenmelon, Therese samlade på allt som hade med vattenmeloner att göra. Ovanpå kistan stod en kopp te, en snusdosa och en rosa cowboyhatt och ett fantastiskt porträtt av Therese med ett finurligt leende på läpparna och glimten i blicken.

Efteråt var det mat och fika i församlingshemmet och det kändes som att vi tjejer fann varandra igen, efter alla dessa år och allt var bara så naturligt mellan oss. Vi bestämde att vi ska försöka ses snart igen!

Vi kommer alltid att minnas Therese och jag tror och hoppas att hennes stora äventyr precis har börjat och att hon är fri att göra allt hon drömt om!

R.I.P.