Hon super ihjäl sig...

...en av mina närmsta människor har gått ner sig och tappat bort sitt rätta jag. Hon blev av med sitt betydelsefulla jobb där hon var en offentlig person inom kommunpolitiken. Hon ringde mig alla möjliga tider på dygnet och var packad. Det kunde vara en tisdagkväll kl 23, en torsdagmorgon kl 8.30 eller en lördagmorgon kl 7....tider då friska människor inte är fulla berusade plakata. Hon blandade alkohol och tabletter, fick tomtar på loftet. Yrade i nattmössan, kräktes i telefonen och ramlade omkull. Hon skrev de idiotiskaste inläggen på facebook och skickade märkliga sms.

Jag började förstå en gång för alla och bättre sent än aldrig att min kära är sjuk! Min människa är alkoholist! Tecken på det borde jag sett för länge längesedan och nu i efterhand så har jag ju gjort det. Men ändå tänkt att...nej, jag misstar mig?

För några månader sedan tröttnade jag på att stryka henne medhårs och på att se på när hon förstör sitt liv. Jag sa till henne precis hur jag känner och hur jag ser på det hela och hur hon har blivit. Jag sa att hon måste ta tag i sina problem och att jag finns här för henne. Jag sa att jag har ingen lust att gå på någon mer begravning.... Jag sa att allt jag säger och allt jag gör, gör jag för att jag älskar henne.

Hon blev ganska stum i telefonen och när hon sa något så var det bara saker om andra som inte överhuvudtaget hade med detta samtal att göra. Jag bad henne tänka över vad jag sagt och jag sa att jag önskar att hon en vacker dag väljer mig, sina barn och livet framför alkoholen. Vi avslutade samtalet och hon tog bort mig från facebook.

Jag ringde upp henne igen efter helgen med hopp om att hon kommit till insikt. Hon pratade på om allt och inget och om att hon alls inte har problem och om att hon var besviken över mina falska anklagelser och om flodhästen i rummet och om medmissbruk. Hon pratade på...helt utan självinsikt. Jag stod på mig och vi avslutade samtalet oense.

Sedan dess har jag inte hört ett ljud ifrån henne, mer än på omvägar.