Nu dör jag...

...hann jag tänka på bussen i morse. Jag dog inte, tack o lov, jag svimmade bara av för en stund.

I morse skulle min sambo för en gångs skull lämna vårat barn på dagis, vilket var tur för det innebar att jag inte hade henne med på bussen. Jag blev lite sen till bussen så jag fick springa sista biten och den snälla chauffören väntade in mig. Lagom flåsig och svettig slog jag mig ner på en fönsterplats. Efter ungefär halva resan började jag känna mig ganska olustig. Jag tänkte att snart spyr jag eller så tuppar jag av.

För några år sedan svimmade jag titt som tätt, mycket obehagligt men jag har lärt mig tecknen och vad man ska göra.

Därför lutade jag huvudet framåt för att få det att sluta snurra i skallen. Jag lyckades få upp en clementin ur min väska som jag med stor möda delvis lyckades skala. Jag grävde ur ett par klyftor och stoppade i munnen. Jag mådde sämre och sämre och snart lutade jag mig framåt så mycket så att håret snuddade vid knäna.

När jag vaknade till satt jag lutad mot sätet framför mig. Min väska och clementinen hade ramlat ner på golvet. Jag kallsvettades som en gris och kände mig riktigt ofräsch. Jag kollade ner på mina händer som var alldeles kritvita och det tog en bra stund innan jag orkade ta upp väskan från golvet. Herren som satt vid min sida reagerade inte alls, han kanske trodde att jag bara helt plötsligt tvärsomnat.

Usch, blodsockerfall eller något i den stilen skulle jag tro. I fortsättningen ska jag alltid ha druvsocker med mig i väskan! Hur som helst så åkte jag vidare till jobbet, en aning vimmelkantig. Jag fick i mig macka och kaffe där och gick ut och jobbade på som vanligt. Jag kände mig lite skum hela dagen, ungefär som när man är bakis och nu på kvällen har jag fortfarande en mild huvudvärk som moler i skallen.