...kan tyckas, som lägger ut bilder och hänger ut vissa personer i min blogg. Jag lämnar dock inte ut fullständiga namn på folk jag "förtalar", någon måtta får det vara. Just nu bryr jag mig inte så mycket och tror väl heller inte att särskilt många människor läser min blogg. Min vän Jen undrade om jag inte var rädd att det jag skriver ska komma tillbaka och bita mig i rumpan? Nej, jag är inte rädd! Ett bett i rumpan kanske till och med vore skönt :-)
För mig är skrivandet en form av terapi helt enkelt!
I natt vaknade jag vid halv 2 och kunde inte sova. jag låg och grubblade på massor av saker som måste lösas och ordnas upp. Jag tänkte också på mat och på att jag och min dotter inte ätit något ordentligt på flera dagar. Min dotter har inte haft så stor aptit på grund av vattkopporna. Själv har jag inte haft någon aptit på grund av omständigheterna. Därför klev jag upp mitt i natta och lade kidneybönor i blöt.
Jen åkte ut till landet så fort hon lämnat sina barn på dagis. När hon talat med sin snubbe kom hon hem till oss. Innan hon kom fick jag ett städryck så jag dammsög och torkade golvet. Jen tillbringade större delen av dagen här och något vettigt fick vi inte gjort. Vi pratade, drack glögg och höll varandra sällskap.
Idag fick jag ett trevligt samtal från min vän Tess som är i Thailand med sin pojkvän. Där hade de haft regn och rusk i 3 veckor. Tess hade läst min blogg och ville veta hur det stod till med oss här hemma.
När Jen åkte hem kokade jag dessa bönor som jag lagt i blöt. Jag och min prickiga, klåfingriga 2,5 åring hjälptes sedan åt att göra biffar av bönorna. Vi käkade dem med sallad, bulgur och ajvar/ gräddfilsås. Det kändes faktiskt bra att få riktig mat i magen!
Min dotters far har inte hört av sig. Jag tycker att han åtminstone borde ringa för att höra hur det är med lilltjejen och kanske prata några ord med henne.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment