Apropå kommentaren (vad roligt att du läser min blogg förresten!) jag fick på mitt förrförra inlägg;
Ja, många växer upp utan sina pappor. De flesta fast papporna faktiskt haft chans att vara en del av sina barns liv. Andra för att mammorna inte vill ha något med sina barns pappor att göra. Vissa vet inte ens vilka deras pappor är.
Min vän Jen´s pappa försvann när hon var liten. Han lever sitt eget trasiga liv och de har ingen kontakt. Min storasysters pappa drog sig nog ur bilden innan storasyrran föddes. Hon har ingen kontakt med honom nu i vuxen ålder. Min kära kusins far sumpade sin fru och sin lilla dotter när min kusin var ett par år. Han skyller på min kusins mamma. Nu när kära kusin är vuxen har hon och hennes pappa en god men komplicerad relation. Mina andra kusiners pappa blev mördad när yngsta kusinen var ungefär 8 år. Min fd. sambos pappa drog ifrån sitt liv, sina två barn och sin fru när min fd. sambo var 9 år. Två pappor i min yttre bekantskapskrets (den ene känner jag mest till utséendet) sumpade sina söner pg.a. droger och aggresivt betéende. Min ena kusin blev far till ett barn med ett one-night-stands. De har bara haft sporadisk kontakt vid ett fåtal tillfällen.
Min egen pappa då? Jo vars, han tog till sig min storasyrra som sin egen dotter när hon fortfarande var spädis (om jag förstått allting rätt). Nio år senare kom jag och ytterligare tre år senare fick vi en lillebror. Min far var bra på de flesta sett och det var han som höll ställningarna och såg till så att allt funkade där hemma. När jag var i tonåren gifte han om sig och orkade väl inte riktigt med min rebelliska attityd. När jag var 16 år lät han mig mer än gärna flytta hemifrån. Vi har träffats ett par gånger om året ungefär sedan dess. Lite oftare efter att jag fick mitt barn. Min syster och min far har dock, tyvärr, ingen kontakt alls idag.
Jag har inte tappat tron på det manliga släktet! Jag har träffat på flera bra snubbar genom åren och jag är god vän med en del av dem. Jag vet och känner och har sett många bra fadersgestalter, inte minst på dagis!
Ja, många växer upp utan sina pappor. De flesta fast papporna faktiskt haft chans att vara en del av sina barns liv. Andra för att mammorna inte vill ha något med sina barns pappor att göra. Vissa vet inte ens vilka deras pappor är.
Min vän Jen´s pappa försvann när hon var liten. Han lever sitt eget trasiga liv och de har ingen kontakt. Min storasysters pappa drog sig nog ur bilden innan storasyrran föddes. Hon har ingen kontakt med honom nu i vuxen ålder. Min kära kusins far sumpade sin fru och sin lilla dotter när min kusin var ett par år. Han skyller på min kusins mamma. Nu när kära kusin är vuxen har hon och hennes pappa en god men komplicerad relation. Mina andra kusiners pappa blev mördad när yngsta kusinen var ungefär 8 år. Min fd. sambos pappa drog ifrån sitt liv, sina två barn och sin fru när min fd. sambo var 9 år. Två pappor i min yttre bekantskapskrets (den ene känner jag mest till utséendet) sumpade sina söner pg.a. droger och aggresivt betéende. Min ena kusin blev far till ett barn med ett one-night-stands. De har bara haft sporadisk kontakt vid ett fåtal tillfällen.
Min egen pappa då? Jo vars, han tog till sig min storasyrra som sin egen dotter när hon fortfarande var spädis (om jag förstått allting rätt). Nio år senare kom jag och ytterligare tre år senare fick vi en lillebror. Min far var bra på de flesta sett och det var han som höll ställningarna och såg till så att allt funkade där hemma. När jag var i tonåren gifte han om sig och orkade väl inte riktigt med min rebelliska attityd. När jag var 16 år lät han mig mer än gärna flytta hemifrån. Vi har träffats ett par gånger om året ungefär sedan dess. Lite oftare efter att jag fick mitt barn. Min syster och min far har dock, tyvärr, ingen kontakt alls idag.
Jag har inte tappat tron på det manliga släktet! Jag har träffat på flera bra snubbar genom åren och jag är god vän med en del av dem. Jag vet och känner och har sett många bra fadersgestalter, inte minst på dagis!
Puss och kram till alla fina killar, män, karlar, pappor, brorsor, farsor, snubbar och gubbar!
Ännu större puss och kram till alla tappra mammor och till alla fina tjejer, kvinnor, brudar, systrar, väninnor och farmödrar i mitt liv!
Hit vill jag ta med alla er!
Koh Chang, mars 2008
No comments:
Post a Comment