Barn berikar livet

Barn kan verkligen reta gallfeber på oss föräldrar och få oss att bli tokiga. De testar oss om och om igen för att se vart våra gränser går. De klättrar i tunnelbanan, vägrar sitta ner vid matbordet, tjatar, petar snorkråkor, surar, bråkar, envisas och trilskar. De får oss ibland att koka och nästan explodera av ilska.

I nästa stund ler de med sina söta små ansikten och tittar på oss med stora, oskyldiga ögon. Det får oss att smälta och kramas. De sjunger små visor och säger gulliga saker och vi förvånas och glädjs över hur mycket de små liven kan. Barn är ju det finaste vi har!

I tidningarna läser vi dagligen om barn som utsatts för hemska saker av vuxna människor, oftast av de egna föräldrarna. Tortyr, misshandel, övergrepp, mord. Små, oskuldsfulla barn som aldrig velat något ont men med föräldrar som saknar spärrar. Föräldrar som är sjuka i huvudet på ett eller annat vis.

Visst blir jag ibland vansinnig och nog har det funnits stunder då jag höjt rösten på tok för mycket. Då har jag såklart ångrat mig enormt efteråt och sagt förlåt och förklarat att det var fel av mig att skrika. Visst har jag brusat upp och velat ha sönder något för att jag blir så arg men jag har alltid haft spärren där. Precis, tack o lov, som de flesta andra föräldrar. Man har en spärr som hindrar en i från att slå på sitt lilla barn! Hur förbannad man än är så gör man bara inte så!

För mig är det helt skrämmande och ofattbart att vissa människor saknar den spärren. Ännu mer ofattbart är det att en del otäcka människor inte bara skadar sina barn i raseri, utan de gör det dagligen ändå. Usch, jag blir så illa berörd när jag läser och hör om allt skit som barn utsätts för. Jag vill krama och ta hand om alla utsatta barn och få dem att känna sig älskade!