Inte nu

Det rasslar till av nycklar i ytterdörren.
Jag ligger på helspänn i sängen och försöker sova, låtsas sova.
Han rumlar in och slänger sig brevid mig, ovanpå täcket med kläderna på.
Jag ligger och väntar på att han ska slockna.
Han hostar halft ihjäl sig och det stinker inpyrt om honom och alkoholångorna får mig att må illa.
Efter en evighets stund hör jag äntligen hur han andas tyngre och snart börjar han snarka.
Jag smyger upp och tänder en cigg och funderar på om jag ska sova på soffan i natt.
Nej, jag smyger ner brevid hans tunga kropp.
Jag lyssnar till hans djupa andetag och höga snarkningar.
Ibland får han andningsuppehåll och jag hoppas...

...att han inte ska börja andas igen.
Han snarkar högre och högre.
Jag knuffar på honom för att han ska sluta.
Jag får ett reflexmässigt slag över bröstet till svar.
Sedan fortsätter han andas, hosta och snarka.
Jag kokar inombords och fantiserar om hur jag tar kudden.
Jag tar kudden.
Trycker kudden mot hans ansikte och håller kvar.
Håller kvar trots hans motstånd.
Tills han slutar sprattla.
Tills han rycker till och en sista flämtning kommer från hans bröst.
Han blir stilla.
Så stilla.
Och jag blir lugn.