Tiden verkligen rusar på och jag hinner inte göra några onödiga saker alls. Eller, jo, jag hinner ta ett bloss då och då i farten. Usch och fy och bläää.
I början av veckan, när jag som vanligt steg upp kl 5 på morgonen, gick jag på dasset. Då hör jag min sambo (som annars brukar sova gott så dags) vråla mitt namn. Jag trodde så klart att det hänt något med vår dotter, kanske hade hon ramlat ur sängen? Jag rusar ut från dasset och ropar "VAD?" Till svar får jag. "det är ett rådjur på berget!" Hmm...tänker jag, det är ju för fan ALLTID rådjur på berget! Ingenting att gasta över alltså! Vi bor mitt ute i skogen och vi inkräktar ju på de stackars djurens revir! Till råga på allt så vaknade kära dottern av pappans vrål. Tack för den!
Veckan har bestått av stress, jobb, dagis, bakning på dagis efter dagis och tråkiga hemmasysslor. Dessutom pluggar jag en dag i veckan, jag ska skriva en rapport i november och innan dess har jag flera uppgifter som ska göras, bl a att läsa fyra faktaböcker och en skönlitterär, hur i hela friden ska jag hinna det?
I förrgår frostade jag ur vårat antika kylskåp med frysfack under natten. Om man inte stängt dörren ordentligt en gång så frostar det igen på ett ögonblick. Sambon är bra på att inte stänga dörren ordentligt. Så nu var det igenfrostat (igen). Jag tänkte passa på medans det var hyfsat kyligt utomhus. Därför tog jag alla matvaror och ställde dem ute under natten. Eftersom sambon var ledig både igår och idag så räknade jag kallt med att han skulle torka ur kylen, sätta i kontakten och stoppa in matvarorna i det när han vaknade (flera timmar efter mig och lilltjejen). Tror ni att han gjorde det?
I dag såg jag en dagisfröken (förskolelärare/pedagog) ute på stan ensam med tolv barn. Alla barnen höll i ett långt rep när de promenerade i sina lysgula västar. Tidigare har jag varit emot det där med repgrejen. "Barn ska väl lära sig att gå i samlad trupp utan att hålla i ett jäkla rep!" Nu när jag såg denna ensamma fröken med hela tolv(!) barn, så fick det där repet en helt ny innebörd för mig! Jag skulle själv aldrig knalla ut ensam med tolv ungar på stan, med eller utan rep!! Stackars fröken (eller stackars ungar?)! Jag är glad att mitt lilla barn går på ett dagis (förskola) med några fler fröknar!
För några timmar sedan fick jag höra att en liten pojke i våran vänskapskrets har det svårt på sitt dagis. Han blir retad och är väldigt nedstämd och ledsen över detta. Det gör ont inom mig och jag vill göra allt jag kan för den här lillkillen! I morgon ska jag tala med hans något destruktive far och se om jag kan hjälpa till på något vis. Pojkens pappa är en av våra vänner men han är på många sätt själv, fortfarande som ett barn. Han är inte riktigt kapabel att ta hand om sonen på ett fullgott sätt. Jag tycker om dem båda och vill deras bästa!
Nej, det blev långt och snirkligt denna bloggen! Det är nog dags för mig att krama kudden för mina tankar funkar inte helt som de ska. Nu natti, sov gott- vakna torrt!
I början av veckan, när jag som vanligt steg upp kl 5 på morgonen, gick jag på dasset. Då hör jag min sambo (som annars brukar sova gott så dags) vråla mitt namn. Jag trodde så klart att det hänt något med vår dotter, kanske hade hon ramlat ur sängen? Jag rusar ut från dasset och ropar "VAD?" Till svar får jag. "det är ett rådjur på berget!" Hmm...tänker jag, det är ju för fan ALLTID rådjur på berget! Ingenting att gasta över alltså! Vi bor mitt ute i skogen och vi inkräktar ju på de stackars djurens revir! Till råga på allt så vaknade kära dottern av pappans vrål. Tack för den!
Veckan har bestått av stress, jobb, dagis, bakning på dagis efter dagis och tråkiga hemmasysslor. Dessutom pluggar jag en dag i veckan, jag ska skriva en rapport i november och innan dess har jag flera uppgifter som ska göras, bl a att läsa fyra faktaböcker och en skönlitterär, hur i hela friden ska jag hinna det?
I förrgår frostade jag ur vårat antika kylskåp med frysfack under natten. Om man inte stängt dörren ordentligt en gång så frostar det igen på ett ögonblick. Sambon är bra på att inte stänga dörren ordentligt. Så nu var det igenfrostat (igen). Jag tänkte passa på medans det var hyfsat kyligt utomhus. Därför tog jag alla matvaror och ställde dem ute under natten. Eftersom sambon var ledig både igår och idag så räknade jag kallt med att han skulle torka ur kylen, sätta i kontakten och stoppa in matvarorna i det när han vaknade (flera timmar efter mig och lilltjejen). Tror ni att han gjorde det?
I dag såg jag en dagisfröken (förskolelärare/pedagog) ute på stan ensam med tolv barn. Alla barnen höll i ett långt rep när de promenerade i sina lysgula västar. Tidigare har jag varit emot det där med repgrejen. "Barn ska väl lära sig att gå i samlad trupp utan att hålla i ett jäkla rep!" Nu när jag såg denna ensamma fröken med hela tolv(!) barn, så fick det där repet en helt ny innebörd för mig! Jag skulle själv aldrig knalla ut ensam med tolv ungar på stan, med eller utan rep!! Stackars fröken (eller stackars ungar?)! Jag är glad att mitt lilla barn går på ett dagis (förskola) med några fler fröknar!
För några timmar sedan fick jag höra att en liten pojke i våran vänskapskrets har det svårt på sitt dagis. Han blir retad och är väldigt nedstämd och ledsen över detta. Det gör ont inom mig och jag vill göra allt jag kan för den här lillkillen! I morgon ska jag tala med hans något destruktive far och se om jag kan hjälpa till på något vis. Pojkens pappa är en av våra vänner men han är på många sätt själv, fortfarande som ett barn. Han är inte riktigt kapabel att ta hand om sonen på ett fullgott sätt. Jag tycker om dem båda och vill deras bästa!
Nej, det blev långt och snirkligt denna bloggen! Det är nog dags för mig att krama kudden för mina tankar funkar inte helt som de ska. Nu natti, sov gott- vakna torrt!
Vy från Koh Chang, utan stress och barn i rep
No comments:
Post a Comment