Hemlös med egna ord

Är en bok som nyligen getts ut av Pocketförlaget och där hela överskottet går oavkortat till Situation Sthlm. Så kom igen och köp den nu!


På tal om hemlösa så har jag vid ett tillfälle för flera år sedan spelat hemlös och testat hur det är att tigga på gatan.

Detta hände när jag ganska nyligen flyttat till huvudstaden, jag och gänget, som jag brukade umgås med på den tiden, skulle som vanligt gå ut på krogen. Det var fredag eller lördag och vi skulle ses på ett ställe vid Stureplan, Östermalms torg eller var det kanske vid Kungsan? Jag minns inte så noga. Normalt sätt brukade vi gå ut på någon söderkrog så detta var inte direkt i mina kvarter.

Jag kom senare än de andra och av någon anledning kom jag inte in på haket. Eller så var det helt enkelt så att jag inte ville komma in.

Hur som helst så satt det en hemlös man på andra sidan gatan och försökte skrapa ihop pengar till mat, husrum eller droger. Han kallades för Adde och han satt och läste en serietidning. Framför sig hade han en tom Mc Donaldsbricka och en egenskriven skylt där han bad folk att skänka en slant.

Jag slog mig ner vid Addes sida och vi började prata litegrann. Jag frågade om han ville ha något från 7eleven, det ville han; en varm pucko. Jag uppföll hans önskan och personalen på 7eleven tittade lite mystiskt på mig när jag bad dem att värma en pucko.

När jag gett puckon till Adde kom det en annan snubbe och slöt upp i vårt sällskap. Han skulle också ha gått på krogen men ändrade sig när han träffade på oss. Jag kommer inte ihåg vad snubben hette men vi kan kalla honom för Micke och vi kom mycket bra överens.

Micke och jag beslöt oss för att lämna Adde ifred ett tag och vi kom på den geniala idén att själva pröva på det där med att tigga. Vi drog iväg till en hamburgerkedja och lånade en bricka, vi hittade en bit kartong och vi textade våran egen skylt. Vi la några mynt på våran bricka och satte oss ner på gatan.

Genast började mynten droppa in. Flera av de som passerade oss var mycket trevliga och tog sig tid ett prata en stund. Några killar gick iväg till kiosken och köpte oss varsin tjock korv med bröd (min korv kastade jag senare på en känd rockare). En annan kille erbjöd oss sovplats på hans soffa till natten.

En del såg inte ens åt vårat håll, vissa fnös och rynkade på näsan åt oss och en del misstrodde och ifrågasatte oss. De flesta svalde dock våra lögner med hull och hår. När vi tröttnat på att tigga gav vi Adde ett telefonkort och en slant. Resten av pengarna räckte till en taxi hem till förorten.

Så här i efterhand ser jag på det hela som ett märkligt minne, en liten erfarenhet och jag önskar att vi hade skänkt alla pengar vi fick ihop till Adde! Jag borde också ha gett honom korven! Jag undrar vart han håller till numera? Lever han ens? Jag har inte sett till honom på gatorna på väldigt länge. Jag hoppas, men tvivlar på, att allt har ordnat upp sig för honom!

Jag är mycket tacksam över att ha tak över huvudet och mat på bordet varje dag!