Visst, jag är mamma...

...men när jag talar om mig själv så säger jag "Jag, mig, min eller mitt". Inte mamma eller mammas. Jag säger inte mamma om mig själv ens när jag är med min dotter. Jag har svårt för att tala om mig själv i tredje person. Förstår ni vad jag menar?

Till exempel om jag är med min dotter och jag ska dricka kaffe, så säger jag inte "nu ska mamma dricka kaffe". Jag säger (vilket enligt mig är självklart) "nu ska jag dricka kaffe". Om jag vill att min dotter ska ge mig min mössa (eller vad som helst) så säger jag inte "kan du vara snäll och ge mamma mammas mössa". Jag säger "kan du vara snäll och ge mig min mössa"! Om jag vill att min dotter ska komma till mig så säger jag inte "mamma vill att du ska komma till mamma". Jag säger "jag vill att du ska komma till mig"! Precis som jag säger du, dig, din eller ditt till henne. Och så vidare och så vidare...

Dock har jag märkt att väldigt många mammor och pappor talar om sig själva i tredje person med sina barn. Riktigt varför har jag aldrig förstått?!

Min dotter talar för övrigt om sig själv och sitt som Jag, mig, min eller mitt.

I början, när barnet är baby, mindre, litet förstår jag att man talar om sig själv i tredje person och det gjorde jag också då. Nu skulle det dock kännas skumt att inte prata om sig själv i jag-form!