Pacifier

Eller napp som det heter på svenska, är en grej man stoppar i truten på sitt barn för att det ska bli tyst!
Eller?

Våran lillskrutta ville aldrig använda napp och jag kan inte påstå att vi var ledsna för det.
Vi hade från början sagt att hon inte skulle ha napp, dumt av bli beroende av något redan i babystadiet, som sedan är svårt att vänja sig av vid!

Dock hade hon ett enormt sugbehov så vid några desperata tillfällen (då mina bröst var trötta och ömma, ja hela jag var trött som fan) så försökte vi att stoppa in en napp i hennes mun. Den åkte ut fort som sjutton och vi ansträngde oss inte särskillt mycket för att hon skulle gilla nappen.

Idag kan man väl säga att jag är ganska glad över att hon aldrig blev beroende av varken napp eller snuttefilt. Jag vet att det är svårt att få de små liven att sluta och jag vet att det kan bli katastrof om nappen eller snuttegrejen någon gång kommer bort.

Dessutom så tycker jag det ser ganska illa ut med en stor napp i truten på det söta lilla barnet, speciellt om det inte längre är så litet. Larvigt va? men jag irriterar mig på sådana småsaker. Så hör man ju inte heller så bra vad barnet säger när det försöker prata med en plugg i munnen. Såklart.

Jag själv använde napp toklänge som barn, därför har min gom vuxit efter nappen och det ser inte så bra ut! Risken att få kraftigt överbett är stort om man inte slutar med napp i tid. Jag minns hur jobbigt det var att vänja sig av vid, ledsamt för nappen var ju en slags trygghet.

Jag kastade bort min napp flera gånger i tappra försök att bli av med den. Tårarna rann och varje gång hämtade jag tillbaka den, trots att den var jordig och full av smuts. Tillslut, har min storasyster berättat, gick jag med på att sova utan napp, men bara på villkoret att den fick ligga under kudden. Jag var nog fyra år då, kanske mer.

Sedan dess har jag under åren varit beroende av en massa olika saker och vem vet, kanske var det nappens fel? :-) Mooahahahaha